Att köpa en bil

Jag glider runt i min nya bil och förundras. Här kommer jag och jag har köpt en ny bil.

Bara tanken på att gå in på bilfirma och köpa en ny bil var fullständigt absurd när jag var hälften så gammal som jag nu är. Då var jag en yngre kvinna med två barn men ingen färdig utbildning. Jag kunde inte få fast tjänst för jag var ju inget. Några poäng spanska, lite italienska, litteratur och erfarenhet från Kålltorps sjukhem räckte inte till fasta tjänster . Jag fick vikariat efter vikariat och var glad om jag nådde upp till halvtid. Sydde och stickade alla barnens kläder själv och bodde i ett hus med stora renoveringsbehov. Inte blev det några pengar över till någon ny bil. Jag hade inte ens ett körkort när dottern föddes och jag tog körkortet med henne i baksätet, barnvagnen i bakluckan och en son i magen. Jag tror att bilskolan lät mig köra upp bara för att bli av med mig. Första bilen kostade några tusenlappar och saknade startmotor så den måste parkeras i nedförsbacke. Efter barn nummer två blev det viktigt med en högre inkomst och för att uppnå det krävdes ett yrke.

Jag blev reseproducent och som sådan har jag klarat mig genom livet även om jag lämnade resebranschen för rätt många år sedan. Allt handlar i slutänden om att man bär och kånkar på saker från en plats till en annan. När jag var guide och reseledare bar jag kaffemuggar, resväskor, taxfree-påsar, pick-nick-korgar och kvarglömda paraplyer. När jag jobbade som konferens- och incentive arrangör bar jag ännu fler kaffemuggar, blädderblock, stolar, trådlösa mikrofoner och elektrisk pyroteknik. Jag och mina kollegor byggde barer i sanddyner och kånkade på bollar, högtalare och strålkastare. Som lärare bar jag alla dessa böcker, prov, anteckningsblock, pedagogiska hjälpmedel, filmer och kanoter som vi paddlade i när vi skulle på utflykt. Som chef och projektledare har jag burit och släpat på stolar, pärmar, enorma kastruller med soppa till gemensam teambuilding-lunch, broschyrer och kataloger, avtal och bärbara datorer. En och annan icke bärbar dator har jag också burit omkring på, på en av mina arbetsplatser för länge, länge sedan hade vi en telex dessutom…Som operaproducent bär  jag runt på rekvisita, stolar, sopkvastar, kostymer…det tar aldrig slut.

Skillnaden mot när jag var hälften så gammal som nu är att jag idag kan köpa en ny bil. Innan jag gjorde det fick jag ytterligare tre barn. Under årens lopp bytte jag ut min gamla startmotorlösa skrotbil mot en annan skrotbil som jag sen bytte mot en annan skrotbil.  Vid varje byte var den nya bilen en smula bättre än dess föregångare och till slut stod jag där och var ägare till en bil, utan skrot. Jag bytte ut huset som var ett renoveringsobjekt mot andra bostäder på samma sätt som jag gjorde med bilarna. En bostadsrätt såldes med lite vinst och vinsten kunde bli en kontantinsats till ett hus. Bostadskarriär kallas det. Åren gick, barnen växte, jobben skiftade och jag fick mig några rejäla smällar eftersom jag parallellt med allt det andra i livet även envisades med att starta företag. Det kostade en del men jag lärde mig mycket på vägen. Helt plötsligt har alla de där åren och skrotbilarna och barnen passerat och jag sitter i min nya bil och inser att jag är etablerad. Jag har inte bara köpt en bil, en laddhybrid, utan jag har har skaffat mig en statusmarkör, en bekräftelse på att jag är någon.

Då, för tjugoåtta år sen, var jag också någon. Jag var definitivt yngre och piggare och jag orkade bära och kånka på större bördor än jag gör idag. Jag levde med känslan av att jag förväntades nöja mig med bilen utan startmotor. Runt omkring mig såg jag tanter och gubbar som inte såg mig, inte tog mig på allvar, inte räknade med mig. De är garanterat pensionärer idag, om de ännu lever, och i deras ställe har jag kommit. Idag är det jag som kör runt i en alldeles ny bil, bor i ett för stort hus och har råd att både resa, äta och njuta. Jag har makt och erfarenhet och jag förundras över hur det gick till. Hur hamnade jag här, bakom ratten på den här tysta, high-techskönheten?

Visst skulle jag kunna försöka intala mig att just jag har gjort mig förtjänt av detta. Dessvärre är jag  bra på att memorera texter och på grund av denna förmåga kan jag hela texten till ”Så länge skutan kan gå” och en massa andra sånger. Även om jag försöker yvas över min egen förträfflighet och förtjänst sjunger det i huvudet ”Vem har sagt att just du kom till världen för att ha framgång och lycka på färden?”

Världen är full av människor och alla är någon. En del har tur, andra otur. Alla dessa unga som inte vet vart de är på väg, var de ska bo, hur de ska få ett jobb eller kunna skaffa sig ett liv – jag känner med dem. En gång för ganska länge sedan var jag också där. Jag överlevde och det blev bra till slut. Min önskan är att varje människa ska få känna och uppleva att hon är värdefull och viktig. Med eller utan bil.

 

4 kommentarer

  1. Vad jag önskar alla människor är att ide höga inkomsterna,de nya bilarna möjlighet till härliga resor kom tidigare i livet.När man håller på och bygger upp ett eget hem och egen familj. Det är då pengarna behövs. Då skulle alla världens barn få en bättre start i livet. Istället för att få löneökning varje år så kunde lönen minskas allteftersom och vara nere på pensionsnivån till pensionen. Likaså kunde bilstorleken minskas allteftersom barnen flyttar ut .Själv köpte jag min alldelses egen splitternya bil i samband med att jag slutade jobbar. Men mina tidigare bilar har varit begagnade.

    1. Visst är det knasigt att när man behöver det som bäst så är man som fattigast. Men det är nog bra om vi byter ut bilarna mot mer miljövänliga och där får alla bidra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud