På ön Lesbos har det överfulla flyktinglägret Moria brunnit och tusentals människor är drabbade. Lägret är ursprungligen byggt för 3000 personer men där finns långt fler. Uppgifterna varierar men minst 10 000 människor vistas där. Ett hundratal ensamma barn har evakuerats till andra länder. Kvar är alla andra; familjer med små barn, gamla, gravida, sjuka i Covid-19 eller andra sjukdomar.

Detta är känt. Journalister har rapporterat, vi har sett bilderna från det nedbrunna lägret, vi har hört ögonvittnen berätta om brist på vatten, mat och mediciner. I ett av de inslag jag själv sett säger någon: “- vi är faktiskt människor.”

Sedan andra världskrigets slut pratar vi om förintelsen, koncentrationslägren och att vi aldrig ska låta detta ske igen. På ön Lesbos i flyktinglägret Moria sitter tusentals människor fast utan tillgång till elementära saker som vatten och skydd för kyla och regn. Inom EU tvistar vi som förut. Vi stoppar människor som flyr för sina liv och stoppar in dem i läger runt vilka vi bygger höga stängsel och murar. Vi skickar tillbaka sjöodugliga farkoster överfyllda med människor som bara vill få ett bättre liv. Vi ser dem drunkna eller fängslas eller stängas in i öken-läger och vi gör ingenting för att förhindra det.

Jag skäms. Vi har inte lärt oss ett dugg av historien och de illdåd den kantats av. Vi är faktiskt människor. Kapabla att begå brott, illgärningar och göra ont. Eller att ta ansvar, visa kärlek och godhet. Båda delarna finns i vår repertoar. Som de biologiska varelser vi är vill vi till varje pris överleva och reproducera oss. Det är vad vi har gemensamt oavsett var på jorden vi råkat födas.

Jag är rädd och skäms. I framtiden kommer omdömet  från dem som överlevt. I framtiden är det kanske vi som flyr och sitter bakom stängsel. Bara ett par tre generationer tillbaka emigrerade tusentals människor från Sverige för att få ett bättre liv. Hur kan vi låta det som nu händer fortsätta?