Öppna salongerna

Coronavirusets framfart har ställt stora delar av världen helt på ända. Konsekvenserna är stora. Människor blir sjuka och dör. Samhällen stängs ned och företag går omkull. I det läget försöker regeringen i Sverige på olika sätt bidra till att hålla samhällsfunktioner igång och underlätta för människor att kunna fortsätta verka och leva. Det handlar om att undvika smittspridning men också att det skall finnas fortsatt tillgång till mat, att barn och unga ska få utbildning, att vården ska fungera inte bara för Covid-sjuka utan alla andra också. Inom alla områden får detta stora effekter.

Scenkonstbranschen har sedan i våras haft restriktioner. Publikantalet får under inga omständigheter överstiga 50 personer. Det spelar ingen som helst roll hur stor ytan totalt sett är, max 50 personer får släppas in. Konsekvensen blir att det är helt omöjligt att få ekonomi i professionella scenkonstproduktioner. Med 50 betalande kan man inte finansiera lokalhyror, löner, scenografi, rättigheter och försäkringar.

De som arbetar inom scenkonsten är förutom konstnärerna många andra yrkesgrupper. Vi har tekniker och scenarbetare, marknadsförare, producenter, garderobiärer, skribenter och dramaturger. Vi har bussbolag som arrangerat teater- och konsertresor. Vi har en mediabransch som producerat annonser och artiklar. Vi har lärare på folkhögskolor, gymnasieskolor med estetisk inriktning, privata utbildningsinstitut och högskolor med konstnärliga utbildningar.

När restriktionerna infördes var det i ett skede där smittspridningen galopperade och man var tvungen att göra något akut. Det har jag förståelse för men nu har det gått åtta månader. Åtta månader varav delar av branschen hittills har kunnat söka ekonomisk kompensation för de två första månaderna mars och april och inte ens kunnat kompensera sig för sommarens intäktsbortfall ännu. Till stor del består det stora ekosystem som branschen utgör av frilansande människor med egna firmor eller uppdragsanställningar. De allra flesta har flera års högskoleutbildning och är vana att ta arbete där så erbjuds inte bara i Sverige.

Vi hade en gång i tiden en finansminister i Sverige som sa att alla borde ha en årslön på banken. För dem som nyss kommit ut i stenhård konkurrens och med studieskulder kan det vara en smula knepigt även utan pandemi att ha den bufferten. Likaså för den som försöker få ihop livspusslet med barn och jobb och bostad. De allra flesta tillhör inte den lilla skaran inom kulturen som slagit igenom och och faktiskt tjänat bra med pengar. De stora flertalet kämpar med låga löner och osäkra inkomster även utan pandemi. Nu har de inga inkomster alls inom sina yrken sen i mars. De får sälja av eventuella tillgångar, låna av släkt och vänner eller söka andra arbeten. Är det kris så är det. Det som är galet är att detta drabbar just scenkonsten men inte andra branscher. Restriktionerna slår mot hela kulturen och idrotten men inte mot t.ex. restauranger och köpcentra. Det snedvrider konkurrensen på ett mycket märkligt sätt. Beslutsfattarna har gjort det enkelt för sig och använt ett lagrum som redan fanns och som kunden tillämpas på den sortens verksamhet som scenkonsten bedriver. Man väljer det som är lätt istället för det som är rätt.

Smitta kan spridas överallt där människor samlas. Vill man undvika smittspridning måste man vara konsekvent. Det är inte mindre risk på Ullared eller en full buss än på en teater. Tvärtom är det väsentligt mycket enklare att skapa säkra avstånd på en rymlig teater där man kan blockera säten, släppa in i etapper och där det finns en kunskap och erfarenhet av publika arrangemang än vad det är på en trång pub eller liten krog. Från Tyskland finns exempel på hur man kunnat genomföra operaföreställningar. Bayerische Staatsoper i München genomförde 21 operaföreställningar med 500 personer i publiken – samtliga testades varje gång och ingen smitta spreds.

Genom att ensidigt utestänga scenkonsten från möjlighet att försörja sig och spela stänger vi också ned yttrandefriheten och konsten. Det är inte så att kulturskapare bara kan trycka på en knapp och sätta igång igen i en framtid när världen ser annorlunda ut. Instrumentet kroppen måste underhållas för såväl sångare, dansare och skådespelare och det ligger många års hård träning bakom. Förmågor måste upprätthållas och användas för att finnas kvar. Det vet alla som råkat ut för en olycka eller sjukdom och därefter fått kämpa med rehabilitering. Att producera en teaterföreställning är en lång process som börjar halvårsvis eller årsvis innan den genomförs. De företag som nu måste slå igen kommer inte alltid att orka eller ha råd att starta om.

Den samhällsekonomiska och demokratiska effekten av att scenkonsten särbehandlas under pandemin är förödande. Öppna salongerna och ge oss möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt ta oss igenom krisen. Ge oss samma förutsättningar som andra branscher att inte bara överleva Corona utan också konsekvenserna av Corona. Scenkonsten är inte ett lyxigt nöje utan ett en näring och ett ekosystem och ett grundläggande mänskligt behov.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hur kunde vi låta det hända?

På ön Lesbos har det överfulla flyktinglägret Moria brunnit och tusentals människor är drabbade. Lägret är ursprungligen byggt för 3000 personer men där finns långt fler. Uppgifterna varierar men minst 10 000 människor vistas där. Ett hundratal ensamma barn har evakuerats till andra länder. Kvar är alla andra; familjer med små barn, gamla, gravida, sjuka i Covid-19 eller andra sjukdomar.

Detta är känt. Journalister har rapporterat, vi har sett bilderna från det nedbrunna lägret, vi har hört ögonvittnen berätta om brist på vatten, mat och mediciner. I ett av de inslag jag själv sett säger någon: “- vi är faktiskt människor.”

Sedan andra världskrigets slut pratar vi om förintelsen, koncentrationslägren och att vi aldrig ska låta detta ske igen. På ön Lesbos i flyktinglägret Moria sitter tusentals människor fast utan tillgång till elementära saker som vatten och skydd för kyla och regn. Inom EU tvistar vi som förut. Vi stoppar människor som flyr för sina liv och stoppar in dem i läger runt vilka vi bygger höga stängsel och murar. Vi skickar tillbaka sjöodugliga farkoster överfyllda med människor som bara vill få ett bättre liv. Vi ser dem drunkna eller fängslas eller stängas in i öken-läger och vi gör ingenting för att förhindra det.

Jag skäms. Vi har inte lärt oss ett dugg av historien och de illdåd den kantats av. Vi är faktiskt människor. Kapabla att begå brott, illgärningar och göra ont. Eller att ta ansvar, visa kärlek och godhet. Båda delarna finns i vår repertoar. Som de biologiska varelser vi är vill vi till varje pris överleva och reproducera oss. Det är vad vi har gemensamt oavsett var på jorden vi råkat födas.

Jag är rädd och skäms. I framtiden kommer omdömet  från dem som överlevt. I framtiden är det kanske vi som flyr och sitter bakom stängsel. Bara ett par tre generationer tillbaka emigrerade tusentals människor från Sverige för att få ett bättre liv. Hur kan vi låta det som nu händer fortsätta?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Folkbildning

Jag har ett fantastiskt jobb. I mitt fall handlar det om att leda en liten avdelning i ett studieförbund. Jag är väldigt stolt över mitt jobb. Efter att ha varit på flera platser och gjort många olika saker är detta något som jag känner kan göra skillnad på riktigt. Folkbildning är något som bygger på tidigare generationers arbete för bildning. Det handlar om att skapa en plats för människor, att bygga ett samhälle och att göra kunskap och reflektion tillgängligt för alla. Folkbildning är att verka för demokrati, kunskapsdelning och delaktighet oavsett var människor bor. Folkbildningens metoder är studiecirkeln där allas delaktighet och kunskap är lika viktig. Vi vill inte ha mätbara mål bara för mätandets skull utan vi vill det som deltagarna vill. Fritt och frivilligt och utan att nödvändigtvis styras utifrån. Det som blir blir utifrån människors intressen, drivkrafter och prioriteringar. Det känns fint och viktigt. I en värld där alltför många inte har rätten att tycka och tänka fritt är folkbildning ett vaccin mot totalitära och förtryckande system.

Folkbildning är också att erkänna vår rätt att tänka självständigt och fritt. Att människor kan vara olika och att mångfald berikar. Att stå upp för friheten att ha sin uppfattning och rätten att få uttrycka den. Att försvara allas rätt att få tänka och tycka. Att få jobba med att människor lär sig nya saker, reflekterar och sprider kunskap. Saker ser olika ut beroende på vilket perspektiv betraktaren har. Vi behöver de olika perspektiven. De berikar och ger ett djup. Vi behöver kunskap.

Finansierat av offentliga bidrag

Mitt studieförbund precis som de övriga nio i Sverige tar emot statsbidrag. Det är ett sätt att omfördela pengar till vad vi tycker är viktigt i samhället. Också det är en fin tanke och något att värna.  Att  använda vårt gemensamma överflöd till sånt vi tycker är viktigt – det är politik. Dessvärre kan alla system också missbrukas och utnyttjas. Alldeles nyligen uppdagades bedrägerier och brottslighet. Flera personer  hade systematiskt och med uppsåt vilselett, rapporterat in fakade studietimmar, förfalskat fakturor och på alla sätt utnyttjat systemet för att berika sig själva. Med all rätt ropar då ansvariga på bättre kontroll, fler uppföljningar och hårdare regelverk. Det är säkert en väg att gå.

Kontrollsystem

Samtidigt funderar jag över hur vi ska kunna kontrollera friheten. Kraven på kontroll av folkbildningen blir en paradox. När vi skapar kriterier och en kontrollapparat skapar vi också system som strävar efter maximal utdelning utifrån kriterierna. Risk finns att eftersom studieförbunden vill leverera maximalt med folkbildning kommer studieförbunden att anpassa sig efter systemen mer än efter det fria och frivilliga som människor efterfrågar. När studieförbunden lär sig vad som genererar mest pengar kanske man ägnar sig åt sådan verksamhet hellre än den verksamhet som människor önskar? Det kan ju vara så lyckligt att människor efterfrågar just det som ger maximal utdelning. Det kan lika gärna inte vara så. Mångfald handlar ju om allas lika värde oavsett hur stor och dominant eller hur liten och icke dominant någon är.

Hotet mot folkbildningen

Ett annat scenario vore att inte längre omfördela pengar till folkbildningen. Vi lever i en tid där allt konkurrerar med allt och när risken för felaktig användning av våra gemensamma tillgångar i samhället är överhängande är det enklaste att strypa tillförseln av pengar. Det drabbar studieförbund som mitt oerhört hårt för då minskar ytterligare våra möjligheter att bedriva verksamhet. Det i sin tur innebär färre möjligheter för dem som allra mest behöver oss. Det blir en ond cirkel, orsakad av bedragare och förskingrare men vars konsekvenser drabbar oskyldiga.

Kvalitet istället för bara kvantitet

Jag önskar att vi kunde hitta ett system där vi mer fokuserar på kvalitet än kvantitet. Där vi självklart värdesätter en fri och oberoende folkbildning som ett komplement till ett mer styrt utbildningssystem. Där vi å andra sidan inte strösslar med pengar utan fungerande kontrollsystem och insyn i hur våra gemensamma skattemedel används men där fokus är mer på kvalitet och mångfald än på kvantitet och timmar. Ett system där vi erkänner både formell kunskap och ett livslångt, informellt lärande. En lösning där bildning och utbildning blir varandras komplement och där det livslånga lärandet får en naturlig hemvist hos studieförbund och folkhögskolor. Det är min djupaste önskan.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det som betyder något

I stugan på  kullen har vi en braskamin. Den värmer i kyliga kvällar och bidrar till att vi kan vistas i huset året om. Så ofta vi kan åker vi dit för att få lite lugn och ro och hitta oss själva. I onsdags till exempel. Efter alla ärenden på vägen landade vi i huset och satte på vattnet.

Maken bar in ved men plötsligt ropade han på mig. – Titta, sa han sorgset och stirrade på kaminen. Där inne, med huvudet lätt böjt mot vingen och med näbben mot glaset satt en liten död fågel. Den satt med vidöppna ögon som tittade in i vår storstuga genom glasluckan. På något sätt hade den flugit in genom skorstenen och slutligen hamnat i kaminen. Därefter hade den inte hittat vägen ut igen. Den lilla fågeln hade dött svältdöden därinne.

Döden är närvarande hela tiden i människors vardag. Årets pandemi har gjort att vi pratar och läser om risker och noga följer dödstal i länder och regioner. Vi ska skydda de sköra och utsatta och hålla avstånd. Vänta med fester, konserter, matcher och sammankomster. Pausa för att överleva. Det får konsekvenser av andra slag. Företag går omkull, odlare står med skördar som får plöjas ned igen, årsinkomster försvinner och  människor förlorar arbeten. Drömmar och planer går i kras.

Döden är följeslagare till livet och har så varit i alla tider. Generationer före oss har byggt vägar, berättat sagor och brukat mark och skog innan de överlämnat arvet till sina barn och barnbarn. Vi är en del av en lång, lång kedja som förhoppningsvis inte tar slut ännu. Krig, sjukdomar, svält och umbäranden har följt människor genom historien. Fred, hälsa, glädje och skönhet likaså. Gott och ont. Mörker och ljus. Liv och död.

På något sätt blev jag väldigt berörd av den lilla fågeln bakom glasluckan i vår braskamin. Jag vet inte hur lång tid det tar för en liten fågel instängd i en braskamin att svälta ihjäl. Om vi bara hade kommit till stugan helgen innan hade han kanske kunnat räddas. Om inte om hade varit.

Oavsett hur långt liv den lilla fågeln haft så är jag i alla fall säker på att han varit en av våra gäster. Maken bjuder på solrosfrön och talgbollar och en strid ström av småfåglar brukar låta sig väl smaka. De sjunger och äter och sätter bo runt om i träden. I holkar och egna bobyggen föder de upp sina ungar. Jag vet inte om de hinner tänka efter och fundera på om de är lyckliga och nöjda med sina livsval. Berättar koltrastar sagor för sina barn? Blir domherrar kära? Jag får för mig att det liv fåglarna lever ur ett fågelperspektiv förmodligen är meningsfullt och innehållsrikt. Visserligen bråkar hackspettarna ibland med varandra men jämfört med människors förmåga till utstuderad ondska känns hackspetts-konflikter försumbara.

Jag bestämmer mig för att den lilla fågeln haft ett bra fågelliv fast nu säkerligen sörjs och saknas av en maka. Det kan hända att en hel fågelfamilj frågar sig vart han har tagit vägen.  Förhoppningsvis slapp han lida alltför mycket där han satt i sin glasbur och såg in på ett märkligt möblerat landskap. Han måste verkligen ha undrat var han hamnat.

Jag tänker på alla människor som nu som en konsekvens av pandemin sitter ensamma instängda och tittar ut på världen genom fönster, telefoner och skärmar. Har vi i vår iver att skydda från fara lurat in dem vi ville värna i braskaminer? Sitter våra älskade instängda utan förmåga att hitta ut? Visst är smittan farlig men det är svälten och ensamheten också. Livet måste levas och ha ett innehåll.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Makten och härligheten

En gång var jag tanig och liten. En spinkig, intetsägande 11-åring som gick genom livet och längtade efter att bli vuxen. Jag hungrade och törstade efter att förstå hur saker och ting hängde ihop. Det var magiskt att få veta vad någon tyckt eller tänkt eller gjort på en annan plats i en annan epok.  Då bodde jag i en bruksort som blivit av med sitt bruk. Kan det bli mer eländigt? Ändå lyckades mina fröknar och magistrar måla upp en värld av kunskap och bildning för mig.

Femtio år senare läser jag om min väninna konstnären som skrev en artikel. Hon gjorde sig rolig över den politiska dubbelheten, skenheligheten och det allmänna hyckleriet. Typ att svenskarna förfasar sig över hur ojämställda muslimer är men samtidigt är det lika hög andel svenska, frigjorda kvinnor som misshandlas till döds i Sverige, av sina lika frigjorda, röstberättigade och upplysta män,  som i det mest islamistiska, fundamentalistiska och icke sekulariserade landet på jorden. Pinsamt eller missförstånd?

Hon brukar bjuda på soppa på sin gårdsplan den första januari varje år. Ibland har hon haft mystiska föreställningar i sin ateljé. Stått framför publiken och visat djurhudar och reciterat poesi. Det har hänt att jag tänkt “vad vågad hon är.”

Så kom vi till den där dagen för någon  eller några veckor sedan. Den taniga, spinkiga elvaåringen från 1971 har blivit en ganska rundlagd tant i övre medelåldern. Väninnan med det ekivoka språket och de vågade recitationerna blev uthängd, jagad, hotad, förnedrad och tillintetgjord. Hennes krönika i en lättsamt ironisk ton missförstods å det grövsta. Hon fick tusentals hatbrev, hot, kommentarer och påhopp. Till slut gav hon upp. Brydde sig inte längre om att svara eftersom varje svar utlöste en ström av nya påhopp. Jag, som alltså numera är en rundlagd, vuxen tant med chefsposition och mandat, funderade över om det hade haft så stor verkan att bli vuxen.

I samma veva gick en ambassadör ut och sa att demokratin är på väg bort. I Sverige alltså. På väg bort från Sverige. Att Sverige skall bli ett expertstyrt land, inte ett folkstyrt som demokrati innebär. Det väckte också en massa debatt. Många sa att han, den där ambassadören, måste behärska sig innan han gör uttalanden. Andra menade att det inte spelar någon roll för det är ingen som lyssnar längre. I alla fall inte på honom.

Han är journalist från början, innan han blev ambassadör. Journalister ska ju vara skolade i att tänka kritiskt och granska källor. Han avfärdas som om han vore korkad. Det gör mig lite orolig. Det är mycket som gör mig orolig faktiskt.På sätt och vis har jag aldrig lämnat den där bruksorten eller åldern som innebar noll och inget inflytande. Trots högskolepoäng och visitkort så står jag lika maktlös inför dumhet och okunskap som den taniga flickan en gång gjorde.

Människor tycker och tänker och gör utan att ha tagit reda på vad som ligger bakom saker och ting. När någon ropar “FY” fyller man i utan att ens veta varför. Mobb kallas det när människor oreflekterat följer gaphalsar och blir upphetsade längs vägen. Det drabbar alltid oskyldiga och värnlösa. Det sker i stundens hetta och med känslor i svall.

Det bästa vaccinet mot dumhet är bildning. Jag tror faktiskt att kunskap är lösningen på många av världens problem. Den som har kunskap går inte att lura. Det som gör mig så orolig är att de allra flesta verkar föredra att äta chips eller kolla på ishockey eller film eller spela spel eller sova framför att skaffa sig kunskap. Det som gör mig förfärad är att de allra flesta verkar tycka att det smarta är att göra så lite som möjligt utan att någon upptäcker det. Det som gör mig helt utom mig av oro är att det finns människor som på fullt allvar tror att det inte behöver bry sig om andra människor och hur de har det.

Jag vet verkligen inte om min konstnärsväninna och den där ambassadören har rätt eller fel. Däremot vet jag att de borde kunna tycka och tänka utan att bli påhoppade och hotade och attackerade. Folk som är kloka och engagerade är bra och bidrar till att saker och ting granskas ur många synvinklar. Experter, hur kloka de än må vara, har sin expertsyn. Sånt som är okänt platsar inte i expertvärlden. Det mesta är ännu okänt och därför får det inte heller plats. En värld, ett land, en kommun, som styrs av experter vore kanske en enkel lösning men en väldigt enögd sådan. Den kanske är mer rationell än dito styrd av oinsatta idioter som inte orkat utbilda sig, men fortfarande saknas möjligheten till olika ståndpunkter och synsätt. Hur jag än vänder och vrider på temat landar jag ändå i att demokrati är det styrelseskick som får mig att känna något varmt i hjärtat. Jag tror att det var det som elvaåringen i bruksorten längtade efter. Åsikt som bryts mot åsikt, argument mot argument. Då måste vi orka. Inte hota eller trakassera eller avfärda utan orka. Orka underbygga och läsa och debattera och reflektera. Det som skiljer människorna från djuren. Trodde jag som elvaåring. Eller?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det som engagerar

Det är väldigt enkelt att hitta fel och brister hos människor. De är korta, tjocka, elaka, vindögda, enögda, infantila, obildade, trista, beräknande, korkade, påstridiga, näriga, söliga, slarviga, enfaldiga, långsamma, ostrukturerade, obalanserade, gamla, omusikaliska, diviga eller något annat bedrövligt. Hårda omdömen formuleras med lätthet. Syftet? Kanske tror vi att vi genom att tala om hur usel någon är så skall vederbörande genast upphöra med det som vi ser som fel. Som om hen inte hade en aning om sitt tillkortakommande innan vi satte ord på det.

Konstruktiv kritik brukar handla om att man kritiserar beteenden och inte egenskaper. Konstruktiv kritik bygger på respekt för människor och varsamhet med dem. Det handlar om att ta ansvar för vad man säger och skriver och skilja vad någon gör och vad någon är.

Nätet fylls av utsagor och påståenden. Några är just konstruktiva och går att bemöta, reflektera kring och diskutera. Andra är smaskiga påhopp på personer som inte ges någon som helst möjlighet att varken försvara sig eller gå undan. Innan nätet fanns hade några av dessa diskussioner varit gräl mellan de berörda, gräl som förhoppningsvis involverat de inblandade och som resten av mänskligheten hade sluppit avhöra. Nu delges vi alla pinsamheter, alla detaljer och verbala smockor publikt. Vi bjuds in att hjälpa till genom att fylla på med adjektiv och tyckanden om den som skall springa nätlopp. Vi blir en mobb som okontrollerat förföljer och förgör människor av kött och blod.

Rätten att få försvara sig och att inte betraktas som skyldig förrän man faktiskt är dömd är grundlagd i de mänskliga rättigheterna. Vi har ett domstolsväsende just för att hantera konflikter mellan olika intressen. Nätet, och då främst social media, är fantastiskt och har gett oss möjligheter att kommunicera över gränser. Med det följer ett mänskligt ansvar. Besinning och reflektion är nödvändigt. Inte bara för presidenter och höga befälhavare utan för alla. För dig och mig. Demokratin är inte gratis, den har ett pris. Vi måste uppträda som de tänkande och kännande varelser vi är, med ansvar och kärleksfullhet.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Identitet och nationalism

Vårt sommarhus ligger på en kulle i skogen. Runt om står det tätt av träd av alla de slag; tallar, granar, rönnar, björkar, ekar, en bok, hassel och kanske någon en som vi inte har hittat. Vi kan sitta på trappen och sträcka ut handen till trattkantarellerna som trängs. Stora feta svarta skogssniglar stretar bland barr och fallande löv. Det doftar mylla och skog. När vi kom på lördagmorgonen sprang en ekorre över vägen precis när vi parkerade nedanför vår kulle.

Det är verkligen en idyll. 65% av medlemmarna i vägsamfälligheten är danskar. De bor i Köpenhamn och har knappt två timmars resväg hit till skogen och lugnet. Andra kommer från Helsingborg och Malmö. Den danska delen av de boende brukar med glimten i ögat säga att de håller på att köpa tillbaka det som blev svenskt i samband med “freden i Roskilde”, år 1658.

Samtidigt undrar jag om det är så himla skoj. Det där med motsättningar mellan folk och byar. Länder och regioner. Kulturer och folkslag.

Luis Aldo Gutierrez Balladares foto.

Maken har ett spanskt pass. Att säga att han är spanjor är liktydigt med att gå till öppet angrepp mot hela hans identitet. Visserligen är han född i Chile, en helt annan stat på den sydamerikanska kontinenten, men eftersom Barcelona en gång för länge sedan, rättare sagt något år efter millitärkuppen i Chile 1973,  tog emot honom när han behövde det, är och och förblir han katalan. Det handlar inte (bara) om fotboll.

Det handlar det om att bli mottagen och insläppt. Att välkomnas och inkluderas. Min man lämnade Katalonien 1992 men fortfarande känner han sig mer som katalan än som svensk. Han har levt här i Sverige, Småland, Växjö,  i 25 år. I år inköptes sommarhuset i Halland. Under de 25 åren i Småland har han jobbat hela tiden. Ibland har han haft två jobb, ibland bara ett. Han pratar svenska om än med brytning, går på kräftskiva, har döpt sina barn i svenska kyrkan och lyssnar på svensk musik. Ändå är det den katalanska flaggan som hänger på väggen i vardagsrummet i sommarhuset.

Det är något med platser som gör oss fästa vid dem. Det handlar om trädslag, dofter, ekorrar och känslor. Något får oss att känna hembygd och rötter trots att mänskligheten under hela sin existens vandrat omkring på jorden. För min del tror jag att det handlar om något så enkelt som att människorna säger “välkommen” och bjuder in. Det behöver inte vara varken märkvärdigt eller storstilat. Bara på riktigt.

Nu förfäras jag när jag hör hur Madrid-regeringen sätter upp hinder efter hinder för att människorna i Katalonien ska få rösta om vart de hör. Tror mig inte om att vara separatist men nog är det märkligt att något så enkelt som demokrati kan vara så farligt och utmanande…? Samtidigt blir jag rädd för jag vet vad som hände på Balkan och många andra platser när de nationalistiska krafterna släpptes lös.

I grund och botten handlar det om hembygd, tillhörighet och inkludering. Att vara del av något. Att höra till, på gott och ont. Jag vet, med all säkerhet, att jag hör till Bögilts stugområde. Jag kan stanna till framför Sörens hus och be honom om telefonnumret till bonden som hjälper till att ta ned träden. Han får våra överblivna kräftor. Vi resonerar tillsammans om ifall vi inte skulle behöva ta ett krafttag mot den invasiva blomman Jättebalsamin som har etablerat sig på vägsamfällighetens mark. Nästa gång handlar det om vattenbrist eller inbrott. Något som binder oss samman och som kräver fler än en. Människor klarar sig inte ensamma. Vi hör ihop. Det är det som gör oss till katalaner eller smålänningar eller något annat. Men samtidigt är vi människor och vi rör oss ständigt. Det handlar inte om gener utan om var hjärtat slår rot.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att slänga ut en livboj

-Det är väldigt sorgligt ska du veta. Jag vill inte prata mer om det.

Jag och Don José är ute på vår kvällsrunda. Det sorgliga är inte att hösten har gjort sitt inträde och att växtligheten därmed dör om än under någon slags utdragen process. Det sorgliga är att jag har en vän som inte mår bra.

-Jag tycker så väldigt mycket om den här människan, fortsätter jag.

-Varför då? säger hunden och nosar förstrött på de vissnande bladen vid sidan om vägen.

-Därför att han är rolig och varm och…jag vet inte. Jag känner honom inte riktigt. Men det är en känsla jag har.

Hunden verkar inte lyssna på mitt svar utan nosar vidare.

-Ursäkta mig Don José!

Jag är irriterad och det märks på rösten.

– Här berättar jag om en sak som berör mig väldigt mycket och du behagar inte ens visa lite intresse för det jag har att säga.

-Du sa ju att du inte ville prata om det, säger hunden och nosar oberörd vidare. -Jag gör som du säger till mig. Jag är en hund, fortsätter han förtydligande.

Vi går vidare under tystnad. Jag tänker på min vän. Han är duktig och väldigt kunnig. Alltid påläst inom sitt område. På senaste tiden har han börjat vara borta lite då och då. Kommit lite för sent till en del möten. Pratat lite för högt på våra fredags-after work. Varit ur balans kanske man kan säga. Först tänkte jag inte så mycket på det. Jag kommer också för sent ibland. Sen insåg jag att det hände för ofta. Jag såg hur handen darrade på honom. Orden som stockade sig och blev fel. Ihopblandade och grumliga, omöjliga att begripa.

-Hur gör man när den man tycker om håller på att drunkna, Don José?

-Man slänger i en livboj, svarar hunden och nosar på stolpen till grannens brevlåda. – Det luktar tik, säger han förtjust och ler med hela hund-ansiktet.

-Jamen vad gör man om den man slänger livbojen till inte vill bli räddad?

Hunden stannar upp och tittar efterforskande på mig.

-Man hoppar i och trycker livbojen över huvudet på idioten, säger han eftertryckligt. -Oftast fungerar det. Huvudsaken är ju att den som håller på att drunkna inte drunknar. Allt annat får man lösa sen.

-Tack, säger jag och känner plötsligt att även komplicerade frågor kan bli enkla i sällskap med Don José.

Vi kliver in genom halldörren och Don José, som anar att han gjort en insats som kan vara värd en belöning, lägger huvudet på sned och fokuserar mig med blicken.

-Grisöra…? säger han hoppfullt.

-Okej, svarar jag och ger honom det största grisörat i påsen.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Älgtjurar och förväntningar

Det är en krispig höstmorgon och bilen spinner tyst. Jag är på väg till jobbet och går i tankarna igenom vad som skall hända i veckan. Plötsligt trycker min högerfot , utan att mitt huvud är inkopplat eller ens förstår vad som händer, stenhårt på bromsen. Ur handväskan som jag har placerat på sätet bredvid mig flyger parkeringbiljetter, pennor, visitkort och en massa papper som fyller hela bilen. Handväskan flyger också och landar upp-och ned på golvet. Hur en enda kraftig inbromsning kan resultera i så mycket kringflygande handväskebråte är ett mysterium. När jag försöker förstå varför min fot bestämde sig för att trycka bromsen i botten upptäcker jag att jag inte är ensam. En älggubbe promenerar, nä han lunkar, lite makligt över vägen två meter framför fronten på min nya, fina bil. Inte en blick bevärdigar han mig utan lufsar bara vidare i sin takt. I den mötande filen har en buss stannat av samma anledning som jag.

-Hallå, om du ska gå omkring sådär så blir du överkörd, säger jag indignerat men älg-gubben bara lufsar vidare som om varken min bil eller bussen fanns.

Jag kör vidare, lite skakig men tacksam för att min högerfot tog kommandot när huvudet var upptaget med funderingar om allt annat än uppdykande älgar.

På kvällen, efter kursen, säger yngste sonen att matkassen har kommit. Varannan vecka får jag en matkasse till dörren med fyra middagar avsedda för två personer. Det medföljer alla ingredienser och recept, allt jag behöver göra är att laga till maten. Eftersom min hemmavarande familj består av tre män i olika åldrar som gärna äter kött med kött till både lunch och middag är denna matkasse med vegetariska och inspirerande recept mitt sätt att överleva. De fyra middagarna blir förutom min middag också min matlåda i minst fyra dagar. Recepten är väl tilltagna och innehåller ofta spännande, för mig nya kombinationer och recept. Det händer, väldigt sällan men dock, att någon av de tre herrarna smakar på min matkasse men då brukar de tycka att det är för mycket grönsaker, för konstiga kryddor och för lite kött. Den här gången har jag fallit för ett extraerbjudande förutom de fyra middagarna – hembakta cookies med pekannötter. Jag har sett fram emot att packa upp matkassen och där hitta en rulle med kakdeg – cookies – att skära och lägga på plåt. Företaget som levererar kassen erbjuder titt som tätt små extra tillägg,  guldkanter på vardagen ,och vem vill inte ha lite hembakta kakor en septembervecka? Så smart, har jag tänkt, att erbjuda stressade människor genvägar till hembakt.

Det finns inte någon rulle med kakdeg i kassen. Där ligger istället en påse pekannötter, ett litet paket smör, farinsocker och en påse vetemjöl. Helt vanliga ingredienser för den som vill baka. Mina förväntningar om en färdigknådad mördeg med lite nötter i har inte infriats. Jag är ganska säker på att jag har skapat dem själv – förväntningarna. Lika säker är jag på att jag inte förväntade mig att möta skogens konung på väg 27 idag på morgonen.

Nä, det blir inte alltid som jag tänkt. Nu får jag väl ställa mig och baka. Det blir säkert gott även om det kommer att ta lite längre tid än jag förväntade mig. Vilken tur att vi lever både jag och älg-gubben tack vare min högerfots blixtsnabba och beslutsamma agerande. Då kan jag ju smaka på kakorna. Älgen tänker jag dock inte bjuda.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Orsak och verkan

När jag var sex år och skulle fylla sju flyttade vi från Lysekil till mörka Småland. Från klippor, salt hav och måsar till skog, grus och älgar. Från den utlovade balettskolan jag skulle få gå i till en bruksort med fröken Matsson som gitarrlärare. Om vi inte hade gjort det, om min pappa inte nödvändigtvis hade varit tvungen att byta jobb, hade jag kunnat bli prima ballerina. Jag hade kunnat resa runt i världen och dansa på alla dess kända scener och vid det här laget hade jag sedan länge varit pensionär. Klassiska dansare pensioneras ju tidigt.

I Åseda fanns ingen balettskola med stång och tåspetsskor. I Åseda fanns det en kiosk och ett glasbruk och en trähusfabrik. Det fanns Konsum och sparbank och isbana där det såldes kokt korv med bröd under matcherna. Man blir inte prima ballerina av att träna handboll och jag fick nöja mig med handboll eftersom det var det som fanns. Det och scouterna och kören. Jag har sjungit i kör sen jag flyttade till Småland men någon balett såg jag inte röken av förrän jag flera år senare som student flyttade till Göteborg och västkusten.

Alltså. Min far klättrade vidare i karriären – då blev hans barn scouter och körsångare. Världen berövades en stor artist men vi trivdes för övrigt ganska bra i Åseda. Inte så dumt alls faktiskt. Undrar om de där mördarna i USA hade blivit underbara familjefäder om deras kvinnor bara fortsatt att vara deras….egendom?

Vad krävs för att vara rubriksättare?

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: