Makten och härligheten

En gång var jag tanig och liten. En spinkig, intetsägande 11-åring som gick genom livet och längtade efter att bli vuxen. Jag hungrade och törstade efter att förstå hur saker och ting hängde ihop. Det var magiskt att få veta vad någon tyckt eller tänkt eller gjort på en annan plats i en annan epok.  Då bodde jag i en bruksort som blivit av med sitt bruk. Kan det bli mer eländigt? Ändå lyckades mina fröknar och magistrar måla upp en värld av kunskap och bildning för mig.

Femtio år senare läser jag om min väninna konstnären som skrev en artikel. Hon gjorde sig rolig över den politiska dubbelheten, skenheligheten och det allmänna hyckleriet. Typ att svenskarna förfasar sig över hur ojämställda muslimer är men samtidigt är det lika hög andel svenska, frigjorda kvinnor som misshandlas till döds i Sverige, av sina lika frigjorda, röstberättigade och upplysta män,  som i det mest islamistiska, fundamentalistiska och icke sekulariserade landet på jorden. Pinsamt eller missförstånd?

Hon brukar bjuda på soppa på sin gårdsplan den första januari varje år. Ibland har hon haft mystiska föreställningar i sin ateljé. Stått framför publiken och visat djurhudar och reciterat poesi. Det har hänt att jag tänkt “vad vågad hon är.”

Så kom vi till den där dagen för någon  eller några veckor sedan. Den taniga, spinkiga elvaåringen från 1971 har blivit en ganska rundlagd tant i övre medelåldern. Väninnan med det ekivoka språket och de vågade recitationerna blev uthängd, jagad, hotad, förnedrad och tillintetgjord. Hennes krönika i en lättsamt ironisk ton missförstods å det grövsta. Hon fick tusentals hatbrev, hot, kommentarer och påhopp. Till slut gav hon upp. Brydde sig inte längre om att svara eftersom varje svar utlöste en ström av nya påhopp. Jag, som alltså numera är en rundlagd, vuxen tant med chefsposition och mandat, funderade över om det hade haft så stor verkan att bli vuxen.

I samma veva gick en ambassadör ut och sa att demokratin är på väg bort. I Sverige alltså. På väg bort från Sverige. Att Sverige skall bli ett expertstyrt land, inte ett folkstyrt som demokrati innebär. Det väckte också en massa debatt. Många sa att han, den där ambassadören, måste behärska sig innan han gör uttalanden. Andra menade att det inte spelar någon roll för det är ingen som lyssnar längre. I alla fall inte på honom.

Han är journalist från början, innan han blev ambassadör. Journalister ska ju vara skolade i att tänka kritiskt och granska källor. Han avfärdas som om han vore korkad. Det gör mig lite orolig. Det är mycket som gör mig orolig faktiskt.På sätt och vis har jag aldrig lämnat den där bruksorten eller åldern som innebar noll och inget inflytande. Trots högskolepoäng och visitkort så står jag lika maktlös inför dumhet och okunskap som den taniga flickan en gång gjorde.

Människor tycker och tänker och gör utan att ha tagit reda på vad som ligger bakom saker och ting. När någon ropar “FY” fyller man i utan att ens veta varför. Mobb kallas det när människor oreflekterat följer gaphalsar och blir upphetsade längs vägen. Det drabbar alltid oskyldiga och värnlösa. Det sker i stundens hetta och med känslor i svall.

Det bästa vaccinet mot dumhet är bildning. Jag tror faktiskt att kunskap är lösningen på många av världens problem. Den som har kunskap går inte att lura. Det som gör mig så orolig är att de allra flesta verkar föredra att äta chips eller kolla på ishockey eller film eller spela spel eller sova framför att skaffa sig kunskap. Det som gör mig förfärad är att de allra flesta verkar tycka att det smarta är att göra så lite som möjligt utan att någon upptäcker det. Det som gör mig helt utom mig av oro är att det finns människor som på fullt allvar tror att det inte behöver bry sig om andra människor och hur de har det.

Jag vet verkligen inte om min konstnärsväninna och den där ambassadören har rätt eller fel. Däremot vet jag att de borde kunna tycka och tänka utan att bli påhoppade och hotade och attackerade. Folk som är kloka och engagerade är bra och bidrar till att saker och ting granskas ur många synvinklar. Experter, hur kloka de än må vara, har sin expertsyn. Sånt som är okänt platsar inte i expertvärlden. Det mesta är ännu okänt och därför får det inte heller plats. En värld, ett land, en kommun, som styrs av experter vore kanske en enkel lösning men en väldigt enögd sådan. Den kanske är mer rationell än dito styrd av oinsatta idioter som inte orkat utbilda sig, men fortfarande saknas möjligheten till olika ståndpunkter och synsätt. Hur jag än vänder och vrider på temat landar jag ändå i att demokrati är det styrelseskick som får mig att känna något varmt i hjärtat. Jag tror att det var det som elvaåringen i bruksorten längtade efter. Åsikt som bryts mot åsikt, argument mot argument. Då måste vi orka. Inte hota eller trakassera eller avfärda utan orka. Orka underbygga och läsa och debattera och reflektera. Det som skiljer människorna från djuren. Trodde jag som elvaåring. Eller?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det outhärdliga som jag inte vill se

Min nyblivne pensionär till man hänger tvätten och berättar att han sett en filmsekvens på hur polisen i Barcelona slår på pensionärer. Idag är dagen då Katalonien utlyst folkomröstning och dagen då Spanien förklarat omröstningen för illegal. Dagen som EU inte nämnt och dagen efter att nazister marscherade på Göteborgs gator. Jag vill inte höra. Jag vill inte veta vad det är för idiotiska filmsekvenser som sprids på social media. Jag vill inte se träden brinna i höstens alla färger och veta att samtidigt brinner människors rätt att få vara människor. Det är ett flyktbeteende, jag vet, men jag vill inte att han ska säga det högt. Det är outhärdligt. Om det är sant.

Som ung var jag medlem i en organisation som kämpade för mänskliga rättigheter och mot att man håller politiska fångar oavsett politisk åskådning. Vi skrev brev till makthavare om människor som fängslats för sina politiska åsikters skull. Vecka efter vecka skickade vi våra brev och kort. Pratade om dem som inte fick glömmas bort fast de ruttnade i fängelser långt borta. Samlade in pengar till deras anhöriga och försökte rikta de mediala strålkastarna mot orättfärdigheten, övergreppen och tortyren. Grundtanken var att genom att sprida kunskap skulle fler och fler människor reagera och det skulle bli omöjligt att i det tysta tysta yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vissa saker var outhärdliga. De gick inte att berätta om eller ens föreställa sig. Eller rättare sagt – jag ville inte föreställa mig dem. Jag sa stopp, precis som till den tvätthängande makens kommentarer.

Jag kan om jag vill men jag vill inte. Ondskan är väldigt banal och väldigt avtrubbande. Att sätta sig in i och tvingas se fruktansvärda psykiska och fysiska övergrepp kan inte vara bra för någon. IS har använt den metoden när de tvingat befolkningen, och särskilt barnen, att se avrättningar. Barnsoldater som tvingas ut i krig blir avtrubbade av vad de tvingas se och utföra.

Det är en himmelsvid skillnad mellan att berätta om sammandrabbningar mellan 65-åringar och spansk polis och offentliga avrättningar. Ändå – jag vill inte. Inte om jag inte måste. Det är outhärdligt i samma sekund som jag kopplar på mina känslor och jag behöver inga detaljer för att förstå att det är fel.

Däremot kan jag metodiskt bidra till att dokumentera exakt vad som hänt om det krävs för att någon skall bli åtalad och dömd. Jag kan vittna om jag råkar bli vittne. Jag kan använda min egen yttrandefrihet och åsiktsfrihet till att försvara människovärde och besinning. Jag kan stå upp för dem som behöver stöd i min närhet. Jag kan se andra människor och uppträda mot dem som jag själv vill bli bemött. Motverka intolerans och främlingskap. Bjuda på mitt överflöd och mina förmågor. Öppna min dörr och mitt hjärta. Och förlåta mig själv varje gång jag inte orkar vara sådär fin och ädel som jag vill. För att vara människa innebär att vara otillräcklig. Både ond och god. Både bra och mindre bra.

Jag bävar för den här dagen. Jag vill inte veta men jag kommer att få veta. Tyvärr är det inte spanska poliser, nazister eller militanta fundamentalister det handlar om egentligen. Det handlar om dig och mig. Om hur vi uppfostrar våra barn och hur vi bemöter varandra. Att ta sitt ansvar på hemmaplan och att stå kvar med ansvaret när det blåser. Jag hoppas att mina barn inte är extremister men någons barn är ju precis det. Ondskan är något som vi alla har i oss och vi måste förstå att det inte är så himla långt steg dit. Det är de små valen i vardagen som avgör vad vi blir och var vi hamnar.

Oavsett hur  dagen blir så skiner höstsolen på gulnande träd i min trädgård. Oavsett vilka filmer som sprids så är det människor av kött och blod som måste leva både i Katalonien och i Sverige. Oavsett allt så måste jag ta hand om frukten och tids nog blir det väl en annan dag.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det som engagerar

Det är väldigt enkelt att hitta fel och brister hos människor. De är korta, tjocka, elaka, vindögda, enögda, infantila, obildade, trista, beräknande, korkade, påstridiga, näriga, söliga, slarviga, enfaldiga, långsamma, ostrukturerade, obalanserade, gamla, omusikaliska, diviga eller något annat bedrövligt. Hårda omdömen formuleras med lätthet. Syftet? Kanske tror vi att vi genom att tala om hur usel någon är så skall vederbörande genast upphöra med det som vi ser som fel. Som om hen inte hade en aning om sitt tillkortakommande innan vi satte ord på det.

Konstruktiv kritik brukar handla om att man kritiserar beteenden och inte egenskaper. Konstruktiv kritik bygger på respekt för människor och varsamhet med dem. Det handlar om att ta ansvar för vad man säger och skriver och skilja vad någon gör och vad någon är.

Nätet fylls av utsagor och påståenden. Några är just konstruktiva och går att bemöta, reflektera kring och diskutera. Andra är smaskiga påhopp på personer som inte ges någon som helst möjlighet att varken försvara sig eller gå undan. Innan nätet fanns hade några av dessa diskussioner varit gräl mellan de berörda, gräl som förhoppningsvis involverat de inblandade och som resten av mänskligheten hade sluppit avhöra. Nu delges vi alla pinsamheter, alla detaljer och verbala smockor publikt. Vi bjuds in att hjälpa till genom att fylla på med adjektiv och tyckanden om den som skall springa nätlopp. Vi blir en mobb som okontrollerat förföljer och förgör människor av kött och blod.

Rätten att få försvara sig och att inte betraktas som skyldig förrän man faktiskt är dömd är grundlagd i de mänskliga rättigheterna. Vi har ett domstolsväsende just för att hantera konflikter mellan olika intressen. Nätet, och då främst social media, är fantastiskt och har gett oss möjligheter att kommunicera över gränser. Med det följer ett mänskligt ansvar. Besinning och reflektion är nödvändigt. Inte bara för presidenter och höga befälhavare utan för alla. För dig och mig. Demokratin är inte gratis, den har ett pris. Vi måste uppträda som de tänkande och kännande varelser vi är, med ansvar och kärleksfullhet.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Identitet och nationalism

Vårt sommarhus ligger på en kulle i skogen. Runt om står det tätt av träd av alla de slag; tallar, granar, rönnar, björkar, ekar, en bok, hassel och kanske någon en som vi inte har hittat. Vi kan sitta på trappen och sträcka ut handen till trattkantarellerna som trängs. Stora feta svarta skogssniglar stretar bland barr och fallande löv. Det doftar mylla och skog. När vi kom på lördagmorgonen sprang en ekorre över vägen precis när vi parkerade nedanför vår kulle.

Det är verkligen en idyll. 65% av medlemmarna i vägsamfälligheten är danskar. De bor i Köpenhamn och har knappt två timmars resväg hit till skogen och lugnet. Andra kommer från Helsingborg och Malmö. Den danska delen av de boende brukar med glimten i ögat säga att de håller på att köpa tillbaka det som blev svenskt i samband med “freden i Roskilde”, år 1658.

Samtidigt undrar jag om det är så himla skoj. Det där med motsättningar mellan folk och byar. Länder och regioner. Kulturer och folkslag.

Luis Aldo Gutierrez Balladares foto.

Maken har ett spanskt pass. Att säga att han är spanjor är liktydigt med att gå till öppet angrepp mot hela hans identitet. Visserligen är han född i Chile, en helt annan stat på den sydamerikanska kontinenten, men eftersom Barcelona en gång för länge sedan, rättare sagt något år efter millitärkuppen i Chile 1973,  tog emot honom när han behövde det, är och och förblir han katalan. Det handlar inte (bara) om fotboll.

Det handlar det om att bli mottagen och insläppt. Att välkomnas och inkluderas. Min man lämnade Katalonien 1992 men fortfarande känner han sig mer som katalan än som svensk. Han har levt här i Sverige, Småland, Växjö,  i 25 år. I år inköptes sommarhuset i Halland. Under de 25 åren i Småland har han jobbat hela tiden. Ibland har han haft två jobb, ibland bara ett. Han pratar svenska om än med brytning, går på kräftskiva, har döpt sina barn i svenska kyrkan och lyssnar på svensk musik. Ändå är det den katalanska flaggan som hänger på väggen i vardagsrummet i sommarhuset.

Det är något med platser som gör oss fästa vid dem. Det handlar om trädslag, dofter, ekorrar och känslor. Något får oss att känna hembygd och rötter trots att mänskligheten under hela sin existens vandrat omkring på jorden. För min del tror jag att det handlar om något så enkelt som att människorna säger “välkommen” och bjuder in. Det behöver inte vara varken märkvärdigt eller storstilat. Bara på riktigt.

Nu förfäras jag när jag hör hur Madrid-regeringen sätter upp hinder efter hinder för att människorna i Katalonien ska få rösta om vart de hör. Tror mig inte om att vara separatist men nog är det märkligt att något så enkelt som demokrati kan vara så farligt och utmanande…? Samtidigt blir jag rädd för jag vet vad som hände på Balkan och många andra platser när de nationalistiska krafterna släpptes lös.

I grund och botten handlar det om hembygd, tillhörighet och inkludering. Att vara del av något. Att höra till, på gott och ont. Jag vet, med all säkerhet, att jag hör till Bögilts stugområde. Jag kan stanna till framför Sörens hus och be honom om telefonnumret till bonden som hjälper till att ta ned träden. Han får våra överblivna kräftor. Vi resonerar tillsammans om ifall vi inte skulle behöva ta ett krafttag mot den invasiva blomman Jättebalsamin som har etablerat sig på vägsamfällighetens mark. Nästa gång handlar det om vattenbrist eller inbrott. Något som binder oss samman och som kräver fler än en. Människor klarar sig inte ensamma. Vi hör ihop. Det är det som gör oss till katalaner eller smålänningar eller något annat. Men samtidigt är vi människor och vi rör oss ständigt. Det handlar inte om gener utan om var hjärtat slår rot.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att slänga ut en livboj

-Det är väldigt sorgligt ska du veta. Jag vill inte prata mer om det.

Jag och Don José är ute på vår kvällsrunda. Det sorgliga är inte att hösten har gjort sitt inträde och att växtligheten därmed dör om än under någon slags utdragen process. Det sorgliga är att jag har en vän som inte mår bra.

-Jag tycker så väldigt mycket om den här människan, fortsätter jag.

-Varför då? säger hunden och nosar förstrött på de vissnande bladen vid sidan om vägen.

-Därför att han är rolig och varm och…jag vet inte. Jag känner honom inte riktigt. Men det är en känsla jag har.

Hunden verkar inte lyssna på mitt svar utan nosar vidare.

-Ursäkta mig Don José!

Jag är irriterad och det märks på rösten.

– Här berättar jag om en sak som berör mig väldigt mycket och du behagar inte ens visa lite intresse för det jag har att säga.

-Du sa ju att du inte ville prata om det, säger hunden och nosar oberörd vidare. -Jag gör som du säger till mig. Jag är en hund, fortsätter han förtydligande.

Vi går vidare under tystnad. Jag tänker på min vän. Han är duktig och väldigt kunnig. Alltid påläst inom sitt område. På senaste tiden har han börjat vara borta lite då och då. Kommit lite för sent till en del möten. Pratat lite för högt på våra fredags-after work. Varit ur balans kanske man kan säga. Först tänkte jag inte så mycket på det. Jag kommer också för sent ibland. Sen insåg jag att det hände för ofta. Jag såg hur handen darrade på honom. Orden som stockade sig och blev fel. Ihopblandade och grumliga, omöjliga att begripa.

-Hur gör man när den man tycker om håller på att drunkna, Don José?

-Man slänger i en livboj, svarar hunden och nosar på stolpen till grannens brevlåda. – Det luktar tik, säger han förtjust och ler med hela hund-ansiktet.

-Jamen vad gör man om den man slänger livbojen till inte vill bli räddad?

Hunden stannar upp och tittar efterforskande på mig.

-Man hoppar i och trycker livbojen över huvudet på idioten, säger han eftertryckligt. -Oftast fungerar det. Huvudsaken är ju att den som håller på att drunkna inte drunknar. Allt annat får man lösa sen.

-Tack, säger jag och känner plötsligt att även komplicerade frågor kan bli enkla i sällskap med Don José.

Vi kliver in genom halldörren och Don José, som anar att han gjort en insats som kan vara värd en belöning, lägger huvudet på sned och fokuserar mig med blicken.

-Grisöra…? säger han hoppfullt.

-Okej, svarar jag och ger honom det största grisörat i påsen.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Älgtjurar och förväntningar

Det är en krispig höstmorgon och bilen spinner tyst. Jag är på väg till jobbet och går i tankarna igenom vad som skall hända i veckan. Plötsligt trycker min högerfot , utan att mitt huvud är inkopplat eller ens förstår vad som händer, stenhårt på bromsen. Ur handväskan som jag har placerat på sätet bredvid mig flyger parkeringbiljetter, pennor, visitkort och en massa papper som fyller hela bilen. Handväskan flyger också och landar upp-och ned på golvet. Hur en enda kraftig inbromsning kan resultera i så mycket kringflygande handväskebråte är ett mysterium. När jag försöker förstå varför min fot bestämde sig för att trycka bromsen i botten upptäcker jag att jag inte är ensam. En älggubbe promenerar, nä han lunkar, lite makligt över vägen två meter framför fronten på min nya, fina bil. Inte en blick bevärdigar han mig utan lufsar bara vidare i sin takt. I den mötande filen har en buss stannat av samma anledning som jag.

-Hallå, om du ska gå omkring sådär så blir du överkörd, säger jag indignerat men älg-gubben bara lufsar vidare som om varken min bil eller bussen fanns.

Jag kör vidare, lite skakig men tacksam för att min högerfot tog kommandot när huvudet var upptaget med funderingar om allt annat än uppdykande älgar.

På kvällen, efter kursen, säger yngste sonen att matkassen har kommit. Varannan vecka får jag en matkasse till dörren med fyra middagar avsedda för två personer. Det medföljer alla ingredienser och recept, allt jag behöver göra är att laga till maten. Eftersom min hemmavarande familj består av tre män i olika åldrar som gärna äter kött med kött till både lunch och middag är denna matkasse med vegetariska och inspirerande recept mitt sätt att överleva. De fyra middagarna blir förutom min middag också min matlåda i minst fyra dagar. Recepten är väl tilltagna och innehåller ofta spännande, för mig nya kombinationer och recept. Det händer, väldigt sällan men dock, att någon av de tre herrarna smakar på min matkasse men då brukar de tycka att det är för mycket grönsaker, för konstiga kryddor och för lite kött. Den här gången har jag fallit för ett extraerbjudande förutom de fyra middagarna – hembakta cookies med pekannötter. Jag har sett fram emot att packa upp matkassen och där hitta en rulle med kakdeg – cookies – att skära och lägga på plåt. Företaget som levererar kassen erbjuder titt som tätt små extra tillägg,  guldkanter på vardagen ,och vem vill inte ha lite hembakta kakor en septembervecka? Så smart, har jag tänkt, att erbjuda stressade människor genvägar till hembakt.

Det finns inte någon rulle med kakdeg i kassen. Där ligger istället en påse pekannötter, ett litet paket smör, farinsocker och en påse vetemjöl. Helt vanliga ingredienser för den som vill baka. Mina förväntningar om en färdigknådad mördeg med lite nötter i har inte infriats. Jag är ganska säker på att jag har skapat dem själv – förväntningarna. Lika säker är jag på att jag inte förväntade mig att möta skogens konung på väg 27 idag på morgonen.

Nä, det blir inte alltid som jag tänkt. Nu får jag väl ställa mig och baka. Det blir säkert gott även om det kommer att ta lite längre tid än jag förväntade mig. Vilken tur att vi lever både jag och älg-gubben tack vare min högerfots blixtsnabba och beslutsamma agerande. Då kan jag ju smaka på kakorna. Älgen tänker jag dock inte bjuda.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Orsak och verkan

När jag var sex år och skulle fylla sju flyttade vi från Lysekil till mörka Småland. Från klippor, salt hav och måsar till skog, grus och älgar. Från den utlovade balettskolan jag skulle få gå i till en bruksort med fröken Matsson som gitarrlärare. Om vi inte hade gjort det, om min pappa inte nödvändigtvis hade varit tvungen att byta jobb, hade jag kunnat bli prima ballerina. Jag hade kunnat resa runt i världen och dansa på alla dess kända scener och vid det här laget hade jag sedan länge varit pensionär. Klassiska dansare pensioneras ju tidigt.

I Åseda fanns ingen balettskola med stång och tåspetsskor. I Åseda fanns det en kiosk och ett glasbruk och en trähusfabrik. Det fanns Konsum och sparbank och isbana där det såldes kokt korv med bröd under matcherna. Man blir inte prima ballerina av att träna handboll och jag fick nöja mig med handboll eftersom det var det som fanns. Det och scouterna och kören. Jag har sjungit i kör sen jag flyttade till Småland men någon balett såg jag inte röken av förrän jag flera år senare som student flyttade till Göteborg och västkusten.

Alltså. Min far klättrade vidare i karriären – då blev hans barn scouter och körsångare. Världen berövades en stor artist men vi trivdes för övrigt ganska bra i Åseda. Inte så dumt alls faktiskt. Undrar om de där mördarna i USA hade blivit underbara familjefäder om deras kvinnor bara fortsatt att vara deras….egendom?

Vad krävs för att vara rubriksättare?

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Globala målen och operan

-Don José, vet du om att vi faktiskt nämns i tidskriften Opera?

Hunden tittar frågande på mig och nosar försiktigt vid byxfickorna. Jag ser glad ut och det betyder i hans värld att det säkert kommer att bli en eller annan godbit.

-Nej, din dummer, jag tänker inte ge dig godis. Det är jag som har fått godis! Don José, operan vi startade för fyra år sedan är recenserad i en av operavärldens kulturtidskrifter. Ett magasin i fyrfärg med lackerat omslag och blanka sidor. Fattar du?

Nu blir hunden förvirrad eftersom han kan se min iver men fortfarande är inte minsta grisöra eller levergodis inom synhåll.

-Det där låter inte alls bra, säger han till slut.

-Vadå inte bra? Det är ju jättebra. Vi finns. Äntligen. Vi är en av Sveriges sommaroperor!

Jag kan inte nog understryka hur  fantastiskt detta genombrott är.

-Lackerat omslag. Har du hört talas om de globala målen? Förresten undrar jag vem som över huvud taget läser papperstidningar nuförtiden…?

-Din glädjedödare. Jag tänker inte prata mer med dig om Smålandsoperan. Du fattar ju ändå inte.

Jag är besviken på att jycken inte ens försöker dela min glädje.

Vi surar, var och en på sitt håll. Jag kokar en kronärtskocka och avnjuter den med lite smör under tystnad. Hunden stirrar tomt på hyllan där grisöronen ligger men jag tänker inte falla till föga. Han går mellan hyllan och fönstret i vardagsrummet.

-Varför är det så himla viktigt med din gamla opera, frågar Don José efter flera timmars tystnad.

-För att det är vår berättelse. För att det handlar om vilka vi är och varför vi är här. För att allt inte kan vara rationellt och lagom och effektivt och…vi behöver drömmar och sagor och musik också, svarar jag och känner att jag nästan börjar gråta av rörelse. -För att människor kan åstadkomma något tillsammans bara de bestämmer sig. Något som är större än var och en för sig. Något som är gemensamt och viktigt.

-Okej, säger hunden och ser djup ut. -Jag tror att jag förstår. Det är samma grej som när husse springer runt och viftar med armarna och skriker.

-Nu är jag inte med, säger jag. – Hur kan skapandet av en kulturinstitution i Småland vara samma sak som när husse busar med dig i trädgården?

-Du sa ju att det handlar om vår gemensamma berättelse. Min och husses gemensamma berättelse handlar om att ha kul tillsammans.

-Ja, det är väl det då, säger jag och ser hur hundsvansen rör sig hoppfullt som en liten propeller. -Att vara recenserad i tidskriften Opera handlar om att ha kul tillsammans. Ungefär som att få ett grisöra.

-Då förstår jag, säger hunden och ler med hela kroppen. – Grattis till recensionen!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

För att kunna tapetsera

 

Två kvinnor vid ett lunchbord på en arbetsplats i Småland. De pratar om hur den ena snart ska bli farmor. Det är så spännande. Livets efterrätt. Den blivande farmodern riktigt lyser. Den andra kvinnan är redan rutinerad farmor. Hon berättar om när sonhustrun väntade sitt andra barn.

-Nuförtiden är det ju normalt att man vet vilket kön barnet har, säger den blivande farmodern.- Så var det inte när jag fick mina barn. Jag vet inte ens om man kunde ta reda på det helt säkert då. Och inte hade jag velat veta det heller.

-Nä, fyller den rutinerade farmodern i. -Det håller jag med om. Man behöver faktiskt inte veta det. Men nu när tvåan kom så ville de veta för att kunna tapetsera. Det förstår man ju, de skulle ju göra i ordning rummet och då behöver man ju veta. Men annars hade de inte frågat efter barnets kön.

Jag står vid mikrovågsungnen och väntar  på att min lunch skall bli varm. År 2017 måste den här familjen, sonhustrun och sonen, veta könet på sitt barn för att kunna välja färg på tapeterna. Vad skall vi använda våra medicinska diagnosmöjligheter till om inte att vägleda familjerna i heminredningsdjungeln? Det vore ju förskräckligt om barnet som föds som flicka får pojktapeter eller ett litet gossebarn får en flickfärg på väggen.

Jag står där och undrar om jag hört rätt.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Att köpa en bil

Jag glider runt i min nya bil och förundras. Här kommer jag och jag har köpt en ny bil.

Bara tanken på att gå in på bilfirma och köpa en ny bil var fullständigt absurd när jag var hälften så gammal som jag nu är. Då var jag en yngre kvinna med två barn men ingen färdig utbildning. Jag kunde inte få fast tjänst för jag var ju inget. Några poäng spanska, lite italienska, litteratur och erfarenhet från Kålltorps sjukhem räckte inte till fasta tjänster . Jag fick vikariat efter vikariat och var glad om jag nådde upp till halvtid. Sydde och stickade alla barnens kläder själv och bodde i ett hus med stora renoveringsbehov. Inte blev det några pengar över till någon ny bil. Jag hade inte ens ett körkort när dottern föddes och jag tog körkortet med henne i baksätet, barnvagnen i bakluckan och en son i magen. Jag tror att bilskolan lät mig köra upp bara för att bli av med mig. Första bilen kostade några tusenlappar och saknade startmotor så den måste parkeras i nedförsbacke. Efter barn nummer två blev det viktigt med en högre inkomst och för att uppnå det krävdes ett yrke.

Jag blev reseproducent och som sådan har jag klarat mig genom livet även om jag lämnade resebranschen för rätt många år sedan. Allt handlar i slutänden om att man bär och kånkar på saker från en plats till en annan. När jag var guide och reseledare bar jag kaffemuggar, resväskor, taxfree-påsar, pick-nick-korgar och kvarglömda paraplyer. När jag jobbade som konferens- och incentive arrangör bar jag ännu fler kaffemuggar, blädderblock, stolar, trådlösa mikrofoner och elektrisk pyroteknik. Jag och mina kollegor byggde barer i sanddyner och kånkade på bollar, högtalare och strålkastare. Som lärare bar jag alla dessa böcker, prov, anteckningsblock, pedagogiska hjälpmedel, filmer och kanoter som vi paddlade i när vi skulle på utflykt. Som chef och projektledare har jag burit och släpat på stolar, pärmar, enorma kastruller med soppa till gemensam teambuilding-lunch, broschyrer och kataloger, avtal och bärbara datorer. En och annan icke bärbar dator har jag också burit omkring på, på en av mina arbetsplatser för länge, länge sedan hade vi en telex dessutom…Som operaproducent bär  jag runt på rekvisita, stolar, sopkvastar, kostymer…det tar aldrig slut.

Skillnaden mot när jag var hälften så gammal som nu är att jag idag kan köpa en ny bil. Innan jag gjorde det fick jag ytterligare tre barn. Under årens lopp bytte jag ut min gamla startmotorlösa skrotbil mot en annan skrotbil som jag sen bytte mot en annan skrotbil.  Vid varje byte var den nya bilen en smula bättre än dess föregångare och till slut stod jag där och var ägare till en bil, utan skrot. Jag bytte ut huset som var ett renoveringsobjekt mot andra bostäder på samma sätt som jag gjorde med bilarna. En bostadsrätt såldes med lite vinst och vinsten kunde bli en kontantinsats till ett hus. Bostadskarriär kallas det. Åren gick, barnen växte, jobben skiftade och jag fick mig några rejäla smällar eftersom jag parallellt med allt det andra i livet även envisades med att starta företag. Det kostade en del men jag lärde mig mycket på vägen. Helt plötsligt har alla de där åren och skrotbilarna och barnen passerat och jag sitter i min nya bil och inser att jag är etablerad. Jag har inte bara köpt en bil, en laddhybrid, utan jag har har skaffat mig en statusmarkör, en bekräftelse på att jag är någon.

Då, för tjugoåtta år sen, var jag också någon. Jag var definitivt yngre och piggare och jag orkade bära och kånka på större bördor än jag gör idag. Jag levde med känslan av att jag förväntades nöja mig med bilen utan startmotor. Runt omkring mig såg jag tanter och gubbar som inte såg mig, inte tog mig på allvar, inte räknade med mig. De är garanterat pensionärer idag, om de ännu lever, och i deras ställe har jag kommit. Idag är det jag som kör runt i en alldeles ny bil, bor i ett för stort hus och har råd att både resa, äta och njuta. Jag har makt och erfarenhet och jag förundras över hur det gick till. Hur hamnade jag här, bakom ratten på den här tysta, high-techskönheten?

Visst skulle jag kunna försöka intala mig att just jag har gjort mig förtjänt av detta. Dessvärre är jag  bra på att memorera texter och på grund av denna förmåga kan jag hela texten till “Så länge skutan kan gå” och en massa andra sånger. Även om jag försöker yvas över min egen förträfflighet och förtjänst sjunger det i huvudet “Vem har sagt att just du kom till världen för att ha framgång och lycka på färden?”

Världen är full av människor och alla är någon. En del har tur, andra otur. Alla dessa unga som inte vet vart de är på väg, var de ska bo, hur de ska få ett jobb eller kunna skaffa sig ett liv – jag känner med dem. En gång för ganska länge sedan var jag också där. Jag överlevde och det blev bra till slut. Min önskan är att varje människa ska få känna och uppleva att hon är värdefull och viktig. Med eller utan bil.

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: