I stugan på  kullen har vi en braskamin. Den värmer i kyliga kvällar och bidrar till att vi kan vistas i huset året om. Så ofta vi kan åker vi dit för att få lite lugn och ro och hitta oss själva. I onsdags till exempel. Efter alla ärenden på vägen landade vi i huset och satte på vattnet.

Maken bar in ved men plötsligt ropade han på mig. – Titta, sa han sorgset och stirrade på kaminen. Där inne, med huvudet lätt böjt mot vingen och med näbben mot glaset satt en liten död fågel. Den satt med vidöppna ögon som tittade in i vår storstuga genom glasluckan. På något sätt hade den flugit in genom skorstenen och slutligen hamnat i kaminen. Därefter hade den inte hittat vägen ut igen. Den lilla fågeln hade dött svältdöden därinne.

Döden är närvarande hela tiden i människors vardag. Årets pandemi har gjort att vi pratar och läser om risker och noga följer dödstal i länder och regioner. Vi ska skydda de sköra och utsatta och hålla avstånd. Vänta med fester, konserter, matcher och sammankomster. Pausa för att överleva. Det får konsekvenser av andra slag. Företag går omkull, odlare står med skördar som får plöjas ned igen, årsinkomster försvinner och  människor förlorar arbeten. Drömmar och planer går i kras.

Döden är följeslagare till livet och har så varit i alla tider. Generationer före oss har byggt vägar, berättat sagor och brukat mark och skog innan de överlämnat arvet till sina barn och barnbarn. Vi är en del av en lång, lång kedja som förhoppningsvis inte tar slut ännu. Krig, sjukdomar, svält och umbäranden har följt människor genom historien. Fred, hälsa, glädje och skönhet likaså. Gott och ont. Mörker och ljus. Liv och död.

På något sätt blev jag väldigt berörd av den lilla fågeln bakom glasluckan i vår braskamin. Jag vet inte hur lång tid det tar för en liten fågel instängd i en braskamin att svälta ihjäl. Om vi bara hade kommit till stugan helgen innan hade han kanske kunnat räddas. Om inte om hade varit.

Oavsett hur långt liv den lilla fågeln haft så är jag i alla fall säker på att han varit en av våra gäster. Maken bjuder på solrosfrön och talgbollar och en strid ström av småfåglar brukar låta sig väl smaka. De sjunger och äter och sätter bo runt om i träden. I holkar och egna bobyggen föder de upp sina ungar. Jag vet inte om de hinner tänka efter och fundera på om de är lyckliga och nöjda med sina livsval. Berättar koltrastar sagor för sina barn? Blir domherrar kära? Jag får för mig att det liv fåglarna lever ur ett fågelperspektiv förmodligen är meningsfullt och innehållsrikt. Visserligen bråkar hackspettarna ibland med varandra men jämfört med människors förmåga till utstuderad ondska känns hackspetts-konflikter försumbara.

Jag bestämmer mig för att den lilla fågeln haft ett bra fågelliv fast nu säkerligen sörjs och saknas av en maka. Det kan hända att en hel fågelfamilj frågar sig vart han har tagit vägen.  Förhoppningsvis slapp han lida alltför mycket där han satt i sin glasbur och såg in på ett märkligt möblerat landskap. Han måste verkligen ha undrat var han hamnat.

Jag tänker på alla människor som nu som en konsekvens av pandemin sitter ensamma instängda och tittar ut på världen genom fönster, telefoner och skärmar. Har vi i vår iver att skydda från fara lurat in dem vi ville värna i braskaminer? Sitter våra älskade instängda utan förmåga att hitta ut? Visst är smittan farlig men det är svälten och ensamheten också. Livet måste levas och ha ett innehåll.