Det outhärdliga som jag inte vill se

Min nyblivne pensionär till man hänger tvätten och berättar att han sett en filmsekvens på hur polisen i Barcelona slår på pensionärer. Idag är dagen då Katalonien utlyst folkomröstning och dagen då Spanien förklarat omröstningen för illegal. Dagen som EU inte nämnt och dagen efter att nazister marscherade på Göteborgs gator. Jag vill inte höra. Jag vill inte veta vad det är för idiotiska filmsekvenser som sprids på social media. Jag vill inte se träden brinna i höstens alla färger och veta att samtidigt brinner människors rätt att få vara människor. Det är ett flyktbeteende, jag vet, men jag vill inte att han ska säga det högt. Det är outhärdligt. Om det är sant.

Som ung var jag medlem i en organisation som kämpade för mänskliga rättigheter och mot att man håller politiska fångar oavsett politisk åskådning. Vi skrev brev till makthavare om människor som fängslats för sina politiska åsikters skull. Vecka efter vecka skickade vi våra brev och kort. Pratade om dem som inte fick glömmas bort fast de ruttnade i fängelser långt borta. Samlade in pengar till deras anhöriga och försökte rikta de mediala strålkastarna mot orättfärdigheten, övergreppen och tortyren. Grundtanken var att genom att sprida kunskap skulle fler och fler människor reagera och det skulle bli omöjligt att i det tysta tysta yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vissa saker var outhärdliga. De gick inte att berätta om eller ens föreställa sig. Eller rättare sagt – jag ville inte föreställa mig dem. Jag sa stopp, precis som till den tvätthängande makens kommentarer.

Jag kan om jag vill men jag vill inte. Ondskan är väldigt banal och väldigt avtrubbande. Att sätta sig in i och tvingas se fruktansvärda psykiska och fysiska övergrepp kan inte vara bra för någon. IS har använt den metoden när de tvingat befolkningen, och särskilt barnen, att se avrättningar. Barnsoldater som tvingas ut i krig blir avtrubbade av vad de tvingas se och utföra.

Det är en himmelsvid skillnad mellan att berätta om sammandrabbningar mellan 65-åringar och spansk polis och offentliga avrättningar. Ändå – jag vill inte. Inte om jag inte måste. Det är outhärdligt i samma sekund som jag kopplar på mina känslor och jag behöver inga detaljer för att förstå att det är fel.

Däremot kan jag metodiskt bidra till att dokumentera exakt vad som hänt om det krävs för att någon skall bli åtalad och dömd. Jag kan vittna om jag råkar bli vittne. Jag kan använda min egen yttrandefrihet och åsiktsfrihet till att försvara människovärde och besinning. Jag kan stå upp för dem som behöver stöd i min närhet. Jag kan se andra människor och uppträda mot dem som jag själv vill bli bemött. Motverka intolerans och främlingskap. Bjuda på mitt överflöd och mina förmågor. Öppna min dörr och mitt hjärta. Och förlåta mig själv varje gång jag inte orkar vara sådär fin och ädel som jag vill. För att vara människa innebär att vara otillräcklig. Både ond och god. Både bra och mindre bra.

Jag bävar för den här dagen. Jag vill inte veta men jag kommer att få veta. Tyvärr är det inte spanska poliser, nazister eller militanta fundamentalister det handlar om egentligen. Det handlar om dig och mig. Om hur vi uppfostrar våra barn och hur vi bemöter varandra. Att ta sitt ansvar på hemmaplan och att stå kvar med ansvaret när det blåser. Jag hoppas att mina barn inte är extremister men någons barn är ju precis det. Ondskan är något som vi alla har i oss och vi måste förstå att det inte är så himla långt steg dit. Det är de små valen i vardagen som avgör vad vi blir och var vi hamnar.

Oavsett hur  dagen blir så skiner höstsolen på gulnande träd i min trädgård. Oavsett vilka filmer som sprids så är det människor av kött och blod som måste leva både i Katalonien och i Sverige. Oavsett allt så måste jag ta hand om frukten och tids nog blir det väl en annan dag.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Orsak och verkan

När jag var sex år och skulle fylla sju flyttade vi från Lysekil till mörka Småland. Från klippor, salt hav och måsar till skog, grus och älgar. Från den utlovade balettskolan jag skulle få gå i till en bruksort med fröken Matsson som gitarrlärare. Om vi inte hade gjort det, om min pappa inte nödvändigtvis hade varit tvungen att byta jobb, hade jag kunnat bli prima ballerina. Jag hade kunnat resa runt i världen och dansa på alla dess kända scener och vid det här laget hade jag sedan länge varit pensionär. Klassiska dansare pensioneras ju tidigt.

I Åseda fanns ingen balettskola med stång och tåspetsskor. I Åseda fanns det en kiosk och ett glasbruk och en trähusfabrik. Det fanns Konsum och sparbank och isbana där det såldes kokt korv med bröd under matcherna. Man blir inte prima ballerina av att träna handboll och jag fick nöja mig med handboll eftersom det var det som fanns. Det och scouterna och kören. Jag har sjungit i kör sen jag flyttade till Småland men någon balett såg jag inte röken av förrän jag flera år senare som student flyttade till Göteborg och västkusten.

Alltså. Min far klättrade vidare i karriären – då blev hans barn scouter och körsångare. Världen berövades en stor artist men vi trivdes för övrigt ganska bra i Åseda. Inte så dumt alls faktiskt. Undrar om de där mördarna i USA hade blivit underbara familjefäder om deras kvinnor bara fortsatt att vara deras….egendom?

Vad krävs för att vara rubriksättare?

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: