Identitet och nationalism

Vårt sommarhus ligger på en kulle i skogen. Runt om står det tätt av träd av alla de slag; tallar, granar, rönnar, björkar, ekar, en bok, hassel och kanske någon en som vi inte har hittat. Vi kan sitta på trappen och sträcka ut handen till trattkantarellerna som trängs. Stora feta svarta skogssniglar stretar bland barr och fallande löv. Det doftar mylla och skog. När vi kom på lördagmorgonen sprang en ekorre över vägen precis när vi parkerade nedanför vår kulle.

Det är verkligen en idyll. 65% av medlemmarna i vägsamfälligheten är danskar. De bor i Köpenhamn och har knappt två timmars resväg hit till skogen och lugnet. Andra kommer från Helsingborg och Malmö. Den danska delen av de boende brukar med glimten i ögat säga att de håller på att köpa tillbaka det som blev svenskt i samband med “freden i Roskilde”, år 1658.

Samtidigt undrar jag om det är så himla skoj. Det där med motsättningar mellan folk och byar. Länder och regioner. Kulturer och folkslag.

Luis Aldo Gutierrez Balladares foto.

Maken har ett spanskt pass. Att säga att han är spanjor är liktydigt med att gå till öppet angrepp mot hela hans identitet. Visserligen är han född i Chile, en helt annan stat på den sydamerikanska kontinenten, men eftersom Barcelona en gång för länge sedan, rättare sagt något år efter millitärkuppen i Chile 1973,  tog emot honom när han behövde det, är och och förblir han katalan. Det handlar inte (bara) om fotboll.

Det handlar det om att bli mottagen och insläppt. Att välkomnas och inkluderas. Min man lämnade Katalonien 1992 men fortfarande känner han sig mer som katalan än som svensk. Han har levt här i Sverige, Småland, Växjö,  i 25 år. I år inköptes sommarhuset i Halland. Under de 25 åren i Småland har han jobbat hela tiden. Ibland har han haft två jobb, ibland bara ett. Han pratar svenska om än med brytning, går på kräftskiva, har döpt sina barn i svenska kyrkan och lyssnar på svensk musik. Ändå är det den katalanska flaggan som hänger på väggen i vardagsrummet i sommarhuset.

Det är något med platser som gör oss fästa vid dem. Det handlar om trädslag, dofter, ekorrar och känslor. Något får oss att känna hembygd och rötter trots att mänskligheten under hela sin existens vandrat omkring på jorden. För min del tror jag att det handlar om något så enkelt som att människorna säger “välkommen” och bjuder in. Det behöver inte vara varken märkvärdigt eller storstilat. Bara på riktigt.

Nu förfäras jag när jag hör hur Madrid-regeringen sätter upp hinder efter hinder för att människorna i Katalonien ska få rösta om vart de hör. Tror mig inte om att vara separatist men nog är det märkligt att något så enkelt som demokrati kan vara så farligt och utmanande…? Samtidigt blir jag rädd för jag vet vad som hände på Balkan och många andra platser när de nationalistiska krafterna släpptes lös.

I grund och botten handlar det om hembygd, tillhörighet och inkludering. Att vara del av något. Att höra till, på gott och ont. Jag vet, med all säkerhet, att jag hör till Bögilts stugområde. Jag kan stanna till framför Sörens hus och be honom om telefonnumret till bonden som hjälper till att ta ned träden. Han får våra överblivna kräftor. Vi resonerar tillsammans om ifall vi inte skulle behöva ta ett krafttag mot den invasiva blomman Jättebalsamin som har etablerat sig på vägsamfällighetens mark. Nästa gång handlar det om vattenbrist eller inbrott. Något som binder oss samman och som kräver fler än en. Människor klarar sig inte ensamma. Vi hör ihop. Det är det som gör oss till katalaner eller smålänningar eller något annat. Men samtidigt är vi människor och vi rör oss ständigt. Det handlar inte om gener utan om var hjärtat slår rot.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *