Att slänga ut en livboj

-Det är väldigt sorgligt ska du veta. Jag vill inte prata mer om det.

Jag och Don José är ute på vår kvällsrunda. Det sorgliga är inte att hösten har gjort sitt inträde och att växtligheten därmed dör om än under någon slags utdragen process. Det sorgliga är att jag har en vän som inte mår bra.

-Jag tycker så väldigt mycket om den här människan, fortsätter jag.

-Varför då? säger hunden och nosar förstrött på de vissnande bladen vid sidan om vägen.

-Därför att han är rolig och varm och…jag vet inte. Jag känner honom inte riktigt. Men det är en känsla jag har.

Hunden verkar inte lyssna på mitt svar utan nosar vidare.

-Ursäkta mig Don José!

Jag är irriterad och det märks på rösten.

– Här berättar jag om en sak som berör mig väldigt mycket och du behagar inte ens visa lite intresse för det jag har att säga.

-Du sa ju att du inte ville prata om det, säger hunden och nosar oberörd vidare. -Jag gör som du säger till mig. Jag är en hund, fortsätter han förtydligande.

Vi går vidare under tystnad. Jag tänker på min vän. Han är duktig och väldigt kunnig. Alltid påläst inom sitt område. På senaste tiden har han börjat vara borta lite då och då. Kommit lite för sent till en del möten. Pratat lite för högt på våra fredags-after work. Varit ur balans kanske man kan säga. Först tänkte jag inte så mycket på det. Jag kommer också för sent ibland. Sen insåg jag att det hände för ofta. Jag såg hur handen darrade på honom. Orden som stockade sig och blev fel. Ihopblandade och grumliga, omöjliga att begripa.

-Hur gör man när den man tycker om håller på att drunkna, Don José?

-Man slänger i en livboj, svarar hunden och nosar på stolpen till grannens brevlåda. – Det luktar tik, säger han förtjust och ler med hela hund-ansiktet.

-Jamen vad gör man om den man slänger livbojen till inte vill bli räddad?

Hunden stannar upp och tittar efterforskande på mig.

-Man hoppar i och trycker livbojen över huvudet på idioten, säger han eftertryckligt. -Oftast fungerar det. Huvudsaken är ju att den som håller på att drunkna inte drunknar. Allt annat får man lösa sen.

-Tack, säger jag och känner plötsligt att även komplicerade frågor kan bli enkla i sällskap med Don José.

Vi kliver in genom halldörren och Don José, som anar att han gjort en insats som kan vara värd en belöning, lägger huvudet på sned och fokuserar mig med blicken.

-Grisöra…? säger han hoppfullt.

-Okej, svarar jag och ger honom det största grisörat i påsen.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *