Öppna salongerna

Coronavirusets framfart har ställt stora delar av världen helt på ända. Konsekvenserna är stora. Människor blir sjuka och dör. Samhällen stängs ned och företag går omkull. I det läget försöker regeringen i Sverige på olika sätt bidra till att hålla samhällsfunktioner igång och underlätta för människor att kunna fortsätta verka och leva. Det handlar om att undvika smittspridning men också att det skall finnas fortsatt tillgång till mat, att barn och unga ska få utbildning, att vården ska fungera inte bara för Covid-sjuka utan alla andra också. Inom alla områden får detta stora effekter.

Scenkonstbranschen har sedan i våras haft restriktioner. Publikantalet får under inga omständigheter överstiga 50 personer. Det spelar ingen som helst roll hur stor ytan totalt sett är, max 50 personer får släppas in. Konsekvensen blir att det är helt omöjligt att få ekonomi i professionella scenkonstproduktioner. Med 50 betalande kan man inte finansiera lokalhyror, löner, scenografi, rättigheter och försäkringar.

De som arbetar inom scenkonsten är förutom konstnärerna många andra yrkesgrupper. Vi har tekniker och scenarbetare, marknadsförare, producenter, garderobiärer, skribenter och dramaturger. Vi har bussbolag som arrangerat teater- och konsertresor. Vi har en mediabransch som producerat annonser och artiklar. Vi har lärare på folkhögskolor, gymnasieskolor med estetisk inriktning, privata utbildningsinstitut och högskolor med konstnärliga utbildningar.

När restriktionerna infördes var det i ett skede där smittspridningen galopperade och man var tvungen att göra något akut. Det har jag förståelse för men nu har det gått åtta månader. Åtta månader varav delar av branschen hittills har kunnat söka ekonomisk kompensation för de två första månaderna mars och april och inte ens kunnat kompensera sig för sommarens intäktsbortfall ännu. Till stor del består det stora ekosystem som branschen utgör av frilansande människor med egna firmor eller uppdragsanställningar. De allra flesta har flera års högskoleutbildning och är vana att ta arbete där så erbjuds inte bara i Sverige.

Vi hade en gång i tiden en finansminister i Sverige som sa att alla borde ha en årslön på banken. För dem som nyss kommit ut i stenhård konkurrens och med studieskulder kan det vara en smula knepigt även utan pandemi att ha den bufferten. Likaså för den som försöker få ihop livspusslet med barn och jobb och bostad. De allra flesta tillhör inte den lilla skaran inom kulturen som slagit igenom och och faktiskt tjänat bra med pengar. De stora flertalet kämpar med låga löner och osäkra inkomster även utan pandemi. Nu har de inga inkomster alls inom sina yrken sen i mars. De får sälja av eventuella tillgångar, låna av släkt och vänner eller söka andra arbeten. Är det kris så är det. Det som är galet är att detta drabbar just scenkonsten men inte andra branscher. Restriktionerna slår mot hela kulturen och idrotten men inte mot t.ex. restauranger och köpcentra. Det snedvrider konkurrensen på ett mycket märkligt sätt. Beslutsfattarna har gjort det enkelt för sig och använt ett lagrum som redan fanns och som kunden tillämpas på den sortens verksamhet som scenkonsten bedriver. Man väljer det som är lätt istället för det som är rätt.

Smitta kan spridas överallt där människor samlas. Vill man undvika smittspridning måste man vara konsekvent. Det är inte mindre risk på Ullared eller en full buss än på en teater. Tvärtom är det väsentligt mycket enklare att skapa säkra avstånd på en rymlig teater där man kan blockera säten, släppa in i etapper och där det finns en kunskap och erfarenhet av publika arrangemang än vad det är på en trång pub eller liten krog. Från Tyskland finns exempel på hur man kunnat genomföra operaföreställningar. Bayerische Staatsoper i München genomförde 21 operaföreställningar med 500 personer i publiken – samtliga testades varje gång och ingen smitta spreds.

Genom att ensidigt utestänga scenkonsten från möjlighet att försörja sig och spela stänger vi också ned yttrandefriheten och konsten. Det är inte så att kulturskapare bara kan trycka på en knapp och sätta igång igen i en framtid när världen ser annorlunda ut. Instrumentet kroppen måste underhållas för såväl sångare, dansare och skådespelare och det ligger många års hård träning bakom. Förmågor måste upprätthållas och användas för att finnas kvar. Det vet alla som råkat ut för en olycka eller sjukdom och därefter fått kämpa med rehabilitering. Att producera en teaterföreställning är en lång process som börjar halvårsvis eller årsvis innan den genomförs. De företag som nu måste slå igen kommer inte alltid att orka eller ha råd att starta om.

Den samhällsekonomiska och demokratiska effekten av att scenkonsten särbehandlas under pandemin är förödande. Öppna salongerna och ge oss möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt ta oss igenom krisen. Ge oss samma förutsättningar som andra branscher att inte bara överleva Corona utan också konsekvenserna av Corona. Scenkonsten är inte ett lyxigt nöje utan ett en näring och ett ekosystem och ett grundläggande mänskligt behov.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *