Globala målen och operan

-Don José, vet du om att vi faktiskt nämns i tidskriften Opera?

Hunden tittar frågande på mig och nosar försiktigt vid byxfickorna. Jag ser glad ut och det betyder i hans värld att det säkert kommer att bli en eller annan godbit.

-Nej, din dummer, jag tänker inte ge dig godis. Det är jag som har fått godis! Don José, operan vi startade för fyra år sedan är recenserad i en av operavärldens kulturtidskrifter. Ett magasin i fyrfärg med lackerat omslag och blanka sidor. Fattar du?

Nu blir hunden förvirrad eftersom han kan se min iver men fortfarande är inte minsta grisöra eller levergodis inom synhåll.

-Det där låter inte alls bra, säger han till slut.

-Vadå inte bra? Det är ju jättebra. Vi finns. Äntligen. Vi är en av Sveriges sommaroperor!

Jag kan inte nog understryka hur  fantastiskt detta genombrott är.

-Lackerat omslag. Har du hört talas om de globala målen? Förresten undrar jag vem som över huvud taget läser papperstidningar nuförtiden…?

-Din glädjedödare. Jag tänker inte prata mer med dig om Smålandsoperan. Du fattar ju ändå inte.

Jag är besviken på att jycken inte ens försöker dela min glädje.

Vi surar, var och en på sitt håll. Jag kokar en kronärtskocka och avnjuter den med lite smör under tystnad. Hunden stirrar tomt på hyllan där grisöronen ligger men jag tänker inte falla till föga. Han går mellan hyllan och fönstret i vardagsrummet.

-Varför är det så himla viktigt med din gamla opera, frågar Don José efter flera timmars tystnad.

-För att det är vår berättelse. För att det handlar om vilka vi är och varför vi är här. För att allt inte kan vara rationellt och lagom och effektivt och…vi behöver drömmar och sagor och musik också, svarar jag och känner att jag nästan börjar gråta av rörelse. -För att människor kan åstadkomma något tillsammans bara de bestämmer sig. Något som är större än var och en för sig. Något som är gemensamt och viktigt.

-Okej, säger hunden och ser djup ut. -Jag tror att jag förstår. Det är samma grej som när husse springer runt och viftar med armarna och skriker.

-Nu är jag inte med, säger jag. – Hur kan skapandet av en kulturinstitution i Småland vara samma sak som när husse busar med dig i trädgården?

-Du sa ju att det handlar om vår gemensamma berättelse. Min och husses gemensamma berättelse handlar om att ha kul tillsammans.

-Ja, det är väl det då, säger jag och ser hur hundsvansen rör sig hoppfullt som en liten propeller. -Att vara recenserad i tidskriften Opera handlar om att ha kul tillsammans. Ungefär som att få ett grisöra.

-Då förstår jag, säger hunden och ler med hela kroppen. – Grattis till recensionen!

Lämna kommentar Dela inlägget:

För att kunna tapetsera

 

Två kvinnor vid ett lunchbord på en arbetsplats i Småland. De pratar om hur den ena snart ska bli farmor. Det är så spännande. Livets efterrätt. Den blivande farmodern riktigt lyser. Den andra kvinnan är redan rutinerad farmor. Hon berättar om när sonhustrun väntade sitt andra barn.

-Nuförtiden är det ju normalt att man vet vilket kön barnet har, säger den blivande farmodern.- Så var det inte när jag fick mina barn. Jag vet inte ens om man kunde ta reda på det helt säkert då. Och inte hade jag velat veta det heller.

-Nä, fyller den rutinerade farmodern i. -Det håller jag med om. Man behöver faktiskt inte veta det. Men nu när tvåan kom så ville de veta för att kunna tapetsera. Det förstår man ju, de skulle ju göra i ordning rummet och då behöver man ju veta. Men annars hade de inte frågat efter barnets kön.

Jag står vid mikrovågsungnen och väntar  på att min lunch skall bli varm. År 2017 måste den här familjen, sonhustrun och sonen, veta könet på sitt barn för att kunna välja färg på tapeterna. Vad skall vi använda våra medicinska diagnosmöjligheter till om inte att vägleda familjerna i heminredningsdjungeln? Det vore ju förskräckligt om barnet som föds som flicka får pojktapeter eller ett litet gossebarn får en flickfärg på väggen.

Jag står där och undrar om jag hört rätt.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Att köpa en bil

Jag glider runt i min nya bil och förundras. Här kommer jag och jag har köpt en ny bil.

Bara tanken på att gå in på bilfirma och köpa en ny bil var fullständigt absurd när jag var hälften så gammal som jag nu är. Då var jag en yngre kvinna med två barn men ingen färdig utbildning. Jag kunde inte få fast tjänst för jag var ju inget. Några poäng spanska, lite italienska, litteratur och erfarenhet från Kålltorps sjukhem räckte inte till fasta tjänster . Jag fick vikariat efter vikariat och var glad om jag nådde upp till halvtid. Sydde och stickade alla barnens kläder själv och bodde i ett hus med stora renoveringsbehov. Inte blev det några pengar över till någon ny bil. Jag hade inte ens ett körkort när dottern föddes och jag tog körkortet med henne i baksätet, barnvagnen i bakluckan och en son i magen. Jag tror att bilskolan lät mig köra upp bara för att bli av med mig. Första bilen kostade några tusenlappar och saknade startmotor så den måste parkeras i nedförsbacke. Efter barn nummer två blev det viktigt med en högre inkomst och för att uppnå det krävdes ett yrke.

Jag blev reseproducent och som sådan har jag klarat mig genom livet även om jag lämnade resebranschen för rätt många år sedan. Allt handlar i slutänden om att man bär och kånkar på saker från en plats till en annan. När jag var guide och reseledare bar jag kaffemuggar, resväskor, taxfree-påsar, pick-nick-korgar och kvarglömda paraplyer. När jag jobbade som konferens- och incentive arrangör bar jag ännu fler kaffemuggar, blädderblock, stolar, trådlösa mikrofoner och elektrisk pyroteknik. Jag och mina kollegor byggde barer i sanddyner och kånkade på bollar, högtalare och strålkastare. Som lärare bar jag alla dessa böcker, prov, anteckningsblock, pedagogiska hjälpmedel, filmer och kanoter som vi paddlade i när vi skulle på utflykt. Som chef och projektledare har jag burit och släpat på stolar, pärmar, enorma kastruller med soppa till gemensam teambuilding-lunch, broschyrer och kataloger, avtal och bärbara datorer. En och annan icke bärbar dator har jag också burit omkring på, på en av mina arbetsplatser för länge, länge sedan hade vi en telex dessutom…Som operaproducent bär  jag runt på rekvisita, stolar, sopkvastar, kostymer…det tar aldrig slut.

Skillnaden mot när jag var hälften så gammal som nu är att jag idag kan köpa en ny bil. Innan jag gjorde det fick jag ytterligare tre barn. Under årens lopp bytte jag ut min gamla startmotorlösa skrotbil mot en annan skrotbil som jag sen bytte mot en annan skrotbil.  Vid varje byte var den nya bilen en smula bättre än dess föregångare och till slut stod jag där och var ägare till en bil, utan skrot. Jag bytte ut huset som var ett renoveringsobjekt mot andra bostäder på samma sätt som jag gjorde med bilarna. En bostadsrätt såldes med lite vinst och vinsten kunde bli en kontantinsats till ett hus. Bostadskarriär kallas det. Åren gick, barnen växte, jobben skiftade och jag fick mig några rejäla smällar eftersom jag parallellt med allt det andra i livet även envisades med att starta företag. Det kostade en del men jag lärde mig mycket på vägen. Helt plötsligt har alla de där åren och skrotbilarna och barnen passerat och jag sitter i min nya bil och inser att jag är etablerad. Jag har inte bara köpt en bil, en laddhybrid, utan jag har har skaffat mig en statusmarkör, en bekräftelse på att jag är någon.

Då, för tjugoåtta år sen, var jag också någon. Jag var definitivt yngre och piggare och jag orkade bära och kånka på större bördor än jag gör idag. Jag levde med känslan av att jag förväntades nöja mig med bilen utan startmotor. Runt omkring mig såg jag tanter och gubbar som inte såg mig, inte tog mig på allvar, inte räknade med mig. De är garanterat pensionärer idag, om de ännu lever, och i deras ställe har jag kommit. Idag är det jag som kör runt i en alldeles ny bil, bor i ett för stort hus och har råd att både resa, äta och njuta. Jag har makt och erfarenhet och jag förundras över hur det gick till. Hur hamnade jag här, bakom ratten på den här tysta, high-techskönheten?

Visst skulle jag kunna försöka intala mig att just jag har gjort mig förtjänt av detta. Dessvärre är jag  bra på att memorera texter och på grund av denna förmåga kan jag hela texten till “Så länge skutan kan gå” och en massa andra sånger. Även om jag försöker yvas över min egen förträfflighet och förtjänst sjunger det i huvudet “Vem har sagt att just du kom till världen för att ha framgång och lycka på färden?”

Världen är full av människor och alla är någon. En del har tur, andra otur. Alla dessa unga som inte vet vart de är på väg, var de ska bo, hur de ska få ett jobb eller kunna skaffa sig ett liv – jag känner med dem. En gång för ganska länge sedan var jag också där. Jag överlevde och det blev bra till slut. Min önskan är att varje människa ska få känna och uppleva att hon är värdefull och viktig. Med eller utan bil.

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: