Globala målen och operan

-Don José, vet du om att vi faktiskt nämns i tidskriften Opera?

Hunden tittar frågande på mig och nosar försiktigt vid byxfickorna. Jag ser glad ut och det betyder i hans värld att det säkert kommer att bli en eller annan godbit.

-Nej, din dummer, jag tänker inte ge dig godis. Det är jag som har fått godis! Don José, operan vi startade för fyra år sedan är recenserad i en av operavärldens kulturtidskrifter. Ett magasin i fyrfärg med lackerat omslag och blanka sidor. Fattar du?

Nu blir hunden förvirrad eftersom han kan se min iver men fortfarande är inte minsta grisöra eller levergodis inom synhåll.

-Det där låter inte alls bra, säger han till slut.

-Vadå inte bra? Det är ju jättebra. Vi finns. Äntligen. Vi är en av Sveriges sommaroperor!

Jag kan inte nog understryka hur  fantastiskt detta genombrott är.

-Lackerat omslag. Har du hört talas om de globala målen? Förresten undrar jag vem som över huvud taget läser papperstidningar nuförtiden…?

-Din glädjedödare. Jag tänker inte prata mer med dig om Smålandsoperan. Du fattar ju ändå inte.

Jag är besviken på att jycken inte ens försöker dela min glädje.

Vi surar, var och en på sitt håll. Jag kokar en kronärtskocka och avnjuter den med lite smör under tystnad. Hunden stirrar tomt på hyllan där grisöronen ligger men jag tänker inte falla till föga. Han går mellan hyllan och fönstret i vardagsrummet.

-Varför är det så himla viktigt med din gamla opera, frågar Don José efter flera timmars tystnad.

-För att det är vår berättelse. För att det handlar om vilka vi är och varför vi är här. För att allt inte kan vara rationellt och lagom och effektivt och…vi behöver drömmar och sagor och musik också, svarar jag och känner att jag nästan börjar gråta av rörelse. -För att människor kan åstadkomma något tillsammans bara de bestämmer sig. Något som är större än var och en för sig. Något som är gemensamt och viktigt.

-Okej, säger hunden och ser djup ut. -Jag tror att jag förstår. Det är samma grej som när husse springer runt och viftar med armarna och skriker.

-Nu är jag inte med, säger jag. – Hur kan skapandet av en kulturinstitution i Småland vara samma sak som när husse busar med dig i trädgården?

-Du sa ju att det handlar om vår gemensamma berättelse. Min och husses gemensamma berättelse handlar om att ha kul tillsammans.

-Ja, det är väl det då, säger jag och ser hur hundsvansen rör sig hoppfullt som en liten propeller. -Att vara recenserad i tidskriften Opera handlar om att ha kul tillsammans. Ungefär som att få ett grisöra.

-Då förstår jag, säger hunden och ler med hela kroppen. – Grattis till recensionen!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *